Varför säger My Martens till Expressen att hon misstänker att hon själv hade corona för en månad sedan, när hon avslöjat i sin blogg att hon testades för det på sjukhuset och att svaret kom tillbaka som negativt och att hon då diagnostiserades med influensa?

Hon testades alltså av sjukvården enligt henne själv.
Ingen självdiagnostisering baserat på ett onlinetest taget hemma i soffan alltså.
Test. Tops i näsan, någonting hon också beskrivit på bloggen.

Antingen har hon, eller så har hon inte testats för corona med tillhörande negativa svar.
Det är så långt ifrån en tolkningsfråga som man kan komma.
Varför ändra sin historia till Expressen? Eller har reportern fått alltsammans om bakfoten?
Så kan det ju givetvis vara…

Tack för tips!

 

Ibland undrar jag hur avtrubbade vi människor egentligen är.
Har gränsen för vår egen integritet så till den milda grad suddats ut, att vi inte längre ens reflekterar över någon annans och var den gränsen i så fall kan tänkas gå?
Extra påtagligt blir det på sociala medier, och särskilt när det kommer till influencers barn.
Vill My Martens exempelvis fota sig själv på sjukhus från 18 olika vinklar och med handens infart i lite motljus med porträttläget på för effektfullt suddig bakgrund, så för all del – gör det!
Du är vuxen, lägg ut vad fan du vill, men jag tycker inte att bilderna på hennes son från sjukhuset känns helt hundra.
Han ligger på en brits i bakgrunden med ansiktet vänt mot kameran som My använder för att ta effektfulla selfies med, på sig själv i förgrunden och med sonen lite bakom.
Det finns flera anledningar till att ta en sådans foto, kanske vill hon skicka det till sin sambo eller till sonens pappa – det har jag ingen åsikt om, men att publicera flera stycken snarlika bilder på sonen i ett ganska utsatt läge, ackompanjerat med målande beskrivningar av hans fysiska mående känns gränslöst på något vis, men det är ju inte första gången My gör så här. Här är ytterligare ett exempel.

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020 och ordet på allas läppar var då ”sharenting” – alltså vad föräldrar väljer att dela och publicera på sina barn i sociala medier och hur detta nu skulle begränsas..
Nu skulle minsann barnens integritet vägas in och förhindra att föräldrarna publicerar pinsamma, skämmiga eller rent av utlämnande bilder och texter om barnen utan deras samtycke.
Det lät ju skitbra!
Har någonting hänt sedan 1 januari 2020?
Nä.

För hur ska den här nya lagen efterlevas, vad och till vem kan man anmäla övertramp och stipuleras det verkligen i Barnkonventionen att det kan vara ett lagbrott att publicera bilder på sitt barn utan att först be om lov?

 I barnkonventionen står ingenting som att lägga ut bilder i sociala medier däremot så lyfts det fram barnens rätt till privatliv och barnens rätt att komma till tals. Men regleringen för vad som kan läggas ut i sociala medier måste regleras i andra lagar inte i barnkonventionen, sa Elisabeth Dahlin, Barnombudsman när hon gästade SVTs morgonsoffa i höstas.
Enligt henne finns det inte någon lag som säger vad man kan och inte kan göra och menar att Barnkonventionen kommer att behöva prövas mot andra lagar när den träder i kraft.
Det pågår just nu en utredning kring hur andra lagar kan behöva justeras utifrån Barnkonventionen. Där är inte bilder i sociala medier med än men det kan hända att det lyfts in där.

Barnkonventionen är inte över alla andra lagar, grundlagarna går före. Där kommer man att behöva pröva och kanske se över om barn själva ska kunna klaga. Jag tror att det kommer att vara en prövning som vi kommer att kunna se under de närmaste åren. 

Jahapp!
Blev man något klokare? Inte mycket, känner jag spontant…

Det är många, många föräldrar som är smått gränslösa i vad de publicerar på sociala medier, men en ”vanlig” förälder har inte den räckvidd som exempelvis en influencer som My Martens har. 
Nu har nämligen Mys bilder och beskrivningar av sonens sjukdomstillstånd plockats upp av Aftonbladet, som hade den goda smaken att täcka över sonens ansikte, men allt annat berättar mamma My gladeligen för Aftonbladets alla läsare. Jag undrar om sonen, som varit content/innehåll på My Martens sociala medier i större delen av sitt liv, ens känner till att han borde bli tillfrågad innan My publicerar någonting på eller om honom och att han faktiskt kan säga nej?

 

Jag fuckade upp tidsinställningen. Det här skulle kommit kl 12. ? Förlåt.

Jag tänker att en av anledningarna till att hela familjen äter samma mat är man kanske inte orkar ställa sig att laga olika mat till vuxna och barn när man kommer hem efter jobbet, skolan, förskolan, aktiviteter och allt annat som ens liv kan tänkas innehålla?

Brukar ni som har barn, äta samma mat som dem eller äter ni något annat?
Kanske sitter du på ett grymt tips som underlättat för dig som du vill dela med dig av eller tycker du att det här med olika mat är trams?

Om du tycker det, vem är det i så fall som ska anpassa sig?
Ska föräldrarna äta en mer barnanpassad kost eller är det barnen som får anpassa sig?

Det är kopplat till min andra diagnos. ADHD.

Det kom som en chock…. Men ändå inte.  Jag har aldrig känns mig som en ”sån där” adhd person som inte kan sitta stilla tex.

Det har ingenting med att just sitta still att göra har jag förstått nu. Det finns dessutom en hel drös med olika typer av ADHD. stunden. […]

Nu måste jag lätta upp detta tunga men samtidigt befriande inlägg, Nu ska jag föröka göra som Viktor Frisk, jag ska omvandla mina diagnoser till min SUPERKRAFT!// My Martens 2018/04/24/

I april 2018 avslöjade My på sin blogg att hon blivit diagnostiserad med ADHD, någonting som kom som en chock för henne.
Igår fick hon en fråga på sin blogg om huruvida hon medicinerar för ADHD, och då svarar My att hon fått en felaktig diagnos och faktiskt inte har ADHD och hänvisar till ett tidigare inlägg som jag tyvärr inte kan hitta, men varför skulle hon ljuga om det?
Det som styrkte diagnosen var resultatet av hennes utbrändhet och ingenting annat.

Jag undrar hur många människor som går runt med felaktiga diagnoser? 
Jag vet inte varför My fick genomgå en andra utredning men det känns inte som någonting som är så där väldigt vanligt förekommande, eller?
Tänk att gå runt och medicinera för en diagnos man egentligen inte har?