Något som man inser när man har en vardag som har en hög standard är att hitta just en vardag i det också. Jag minns när jag tjänade min första miljon som 19 åring och ekonomin började se annorlunda ut, då blev det så himla naturligt att unna mig. Överallt hela tiden. Jag unnade mig inte bara en Chanel, utan två. Alla måltider blev plötsligt ute på restaurang och när jag fick in menyn var det alltid okej att unna mig ett glas vin och en efterrätt. Bodde jag på hotell och gick ner till frukosten lastade jag på som om jag vore på en solsemester ”ÅH PANNKAKOR”. Frukosten varje dag  på Sturebadet som är nyttig blev en enorm kalorikälla. Det fanns ju hur mycket gott som helst och jag ville ju”passa på”.
[…] Jag hade länge kvar den där känslan av att få äta något extra gott eftersom jag var ”ute på restaurang” eller ”hade en hotellfrukost”. Men när det livet plötsligt blir standard behöver man hitta en vardag i det också, det blir för mycket av allt annars.//Bella

Trots att Bella och jag lever helt olika liv – och hon kallar sitt för lyxliv – så kan jag ändå identifiera mig med det hon skriver i sitt inlägg.
Kanske inte den rena konsumtionsdelen men absolut det här med att ”unna sig” och om att hitta vardagen i nya situationer.
När jag slutade jobba på Stim för ungefär ett år sedan så gick mitt liv från att ha varit det där vanliga, inrutade livet där man jobbar fasta tider i veckorna, är ledig på helgerna och pusslar med semesterveckor och röda dagar för att få längre ledigheter till att inte ha några tider eller rutiner alls att anpassa mig efter.

För att citera den glittrande discokulan Fab-Freddie så blev det ”hoodiladi” och ”high chaparral” av alltsammans.
Jag kunde vara uppe hur sent jag ville eftersom jag inte hade någon tid att passa så länge jag tidsinställt morgonens inlägg, jag kunde dricka vin när jag ville och jag kunde träna när som helst eftersom jag var min egen chef utan fasta tider.
Det spelade liksom ingen roll om det var veckodagar eller helg – alla dagar så i princip likadana ut med den andra skillnaden att resten av familjen var hemma på helgen.

I början tyckte jag att det var AS-SKÖNT, särskilt under sommaren då jag kunde spendera mycket tid i Småland och hos min bästa vän på västkusten men så fort sommaren var slut så blev jag mest uttråkad av att sitta hemma och pyjamasjobba.
Jag jobbade aldrig…eller alltid. Det blev en gröt av alltsammans och istället för att utnyttja tiden till att göra en massa saker så gjorde jag istället ingenting.
Det fanns ingen ”vardag” i mitt liv och jag åstadkom mycket lite utöver att skriva bloggen.

Jag är en människa som fungerar bäst med rutiner och imaginära riktlinjer.
Då blir jag som mest effektiv och får betydligt mer gjort än om jag fladdrar runt som ett blomblad för vinden och att ha insett det är riktigt skönt.
Att ha en redaktion att sitta på och skriva ett par dagar i veckan är verkligen guld värt. Jag uppskattar att komma hem och känna att jag är ”klar” med jobbet (även om jag kollar kommentarer och så även på kvällarna) istället för att mer eller mindre inte lämna lägenheten på hela veckan. Detta gör också att jag återigen uppskattar att vara ledig eftersom dagarna inte bara smälter ihop till en enda gröt.

Hur fungerar ni? 
Kan ni vara er egna chef och få rutiner i livet som Bellas lyckats med eller behöver ni mer konkreta saker att bygga vardagen kring som jag?