Inlägget innehåller reklam för podden Sanning & Konsekvens

Dokumentären om Antonio Toledano Book – som dömts i flera instanser för våldtäkt mot barn – är nu släppt på Vimeo.
Prislappen? 129 kr att köpa eller 39 kr att hyra i 48 timmar. Den klockar in på 114 minuter och öppnar med att Antonio själv vandrar runt på brottsplatsen och visar Pontus “Anjo” Björlund hur och vad som han menar utspelade sig här.

Jag har sett dokumentären.
Två gånger för att verkligen försöka förstå vilket narrativ Anjo försöker pressa fram här. Jag har sett den, så att du slipper. You’re welcome!

Men jag kommer bara att kort beröra själva innehållet i dokumentären – och varför, det ska jag strax förklara.
För ja, det finns delar som berört mig. Men det har absolut ingenting med Anjo att göra. Det är de privata videoklippen som Antonios familj spelat in – mitt i deras allra mörkaste stunder – som är genuint starka. I ett segment från man se Antonio spotta på sin mamma efter att han förstört sin lillasysters födelsedag. Lillasysterns skrik ger mig kalla kårar.
Jag blir på riktigt extremt berörd av det som utspelar sig i dem, men resten? Not so much.

Men innan vi ens börjar prata om vad som händer i den här dokumentären, måste vi prata om något viktigare: 
Varför jag – och många med mig – helt enkelt inte kan ta något granskande innehåll från Anjo på allvar.
Och det har gått långt utöver enstaka misstag eller dåligt omdöme. Anjo har, med råge, förbrukat sitt förtroendekapital. Det vi ser här är inte slarv. Det är ett mönster. Ett medvetet och konsekvent beteende där han:

→ Hänger ut privatpersoner
→ Sprider felaktig information
→ Röjer känsliga uppgifter
→ Och använder sin plattform som någon slags digital lynchmobbsdomstol.

Låt mig påminna om några highlights ur Anjos Greatest Hits:
Han lät Pär Öberg från Nordiska Motståndsrörelsen och Leo “Kinesen” Carmona sitta och sprida nazistisk propaganda och antisemitiska konspirationsteorier på hans kanal – helt oemotsagda. Videon togs snabbt bort från YouTube för brott mot hatretorik-policy. Anjos reaktion? Ingen. Inte ett ljud. Ingen självkritik. Inget ansvar.
Han har även tagit en bild på ett annat kreatörsbarn och tryckt upp merch med barnets ansikte – enbart i syfte att håna och skada barnets förälder. Läs det igen. Försök förstå nivån.

Han har hängt ut en ung kvinna – S – i en video där han anklagade henne för att ha manipulerat en nakenbild på hans fru. Bevisen? Några “personer” som påstås ha spårat ett IP-nummer. Inte direkt CSI-nivå på den analysen. Videon låg ute, fick över 60 000 visningar innan den togs ner. Även Anna Book publicerade Anjos video med anklagelserna.  Och sen visade det sig att Pontus själv inte ens var säker på om det var hon. Men tog han tillbaka anklagelsen? Erkände fel? Bad om ursäkt? Nej. Inte en stavelse.
S lever nu med konsekvenserna av hans agerande.

Och det här leder oss tillbaka till dokumentären om Antonio.
För oavsett vad man tycker om fallet – oavsett om man anser att rättsprocessen borde granskats mer eller inte – så är en sak glasklar:
Anjo är fullständigt olämplig som granskande aktör.
Han saknar journalistisk utbildning. Han saknar juridisk kunskap. Han saknar – vad  jag kan se – utgivningsbevis och han saknar en extern ansvarig utgivare och han saknar, kanske viktigast av allt, förståelse för etik och ansvar. Han lajvar Janne Josefsson men framstår som den där dåliga kopian man får i ett paket om man beställt honom från Temu.

Och när det gäller just ansvar – låt oss prata om kanske det mest anmärkningsvärda av allt:
Brottsoffret – som var 13 år vid tiden för brottet – har via sitt juridiska ombud uttryckligen sagt nej till att dokumentären ska publiceras. Detta har förts vidare direkt till Anjo.
Vad gör han? Han publicerar ändå.

Och i den första versionen av filmen väljer han till och med att NAMNGE brottsoffret – i både trailer och film. Först när kritiken exploderade gick han in och klippte om videon.
Hans försvar?
Att han “bara läste ur FUP:en”.
Problemet? Jag har både FUP och domarna.
Brottsoffret omnämns enbart som “Sekretess A”. Punkt. Slut. Inget namn står med vilket betyder att Anjo MEDVETET petade in hennes identitet i sin dokumentär.
Och ja – det finns fortfarande en video uppe på YouTube där hennes namn syns. Jag såg den så sent som i tisdags kväll.

Hade den här dokumentären släppts av SVT, DN, Uppdrag Granskning eller någon annan redaktion med ansvarig utgivare hade jag absolut reagerat på vissa saker som lyfts från förundersökning och domar. För materialet innehåller mycket hörsägen, rykten och andrahandsuppgifter som kräver varsam hantering.
Men det här? Det är Anjo.
Och så länge det är Anjo som sitter vid spakarna, så finns det absolut ingen garanti för att han inte plockat russinen ur kakan och lämnat allt som inte passar hans narrativ kvar i botten av formen.

Kan vissa av hans poänger stämma?
Absolut. Men så länge det är Anjo som paketerar, berättar och vinklar historien – då kommer jag aldrig kunna ta innehållet seriöst.
Så, vill ni se dokumentären?
Varsågoda – gör gärna det om du har en slant som ligger och skräpar –  men gör det med samma nypa salt som behövs för att driva Tequilafestivalen i Monterrey i tre dygn.

För i slutändan är det här inte journalistik. Det är inte granskning.
Det är Anjo-TV.
Och Anjo-TV har en lång, lång historia av att vara allt annat än trovärdig.
Minns ni programmet ”Jerry Springer”? Jag får lite samma vibbar här.
”JERRY! JERRY! JERRY!!!!!” Lite smutsigt liksom…

Jag pratar om Anjos dokumentär av dagens avsnitt av Sanning & Konsekvens som kan lyssna på här om du vill.

https://open.spotify.com/episode/2WAQF3sWNMfZRwHomoJ9eT?si=ywvgs7J_TB-M13y7eF3-vQ