Förra torsdagen. var det premiär för Sandra Beijers pjäs på dramaten och hur går man på premiär för den egna pjäsen om inte i glittriga stövlar från Dolce & Gabbana?
Jag hade gärna gått och givit er en recension, men känner att det är allt för långt utanför det jag tänker mig kunna, och att ha mig recensera en monologpjäs för högstadiet, på Dramaten skulle vara som att be en vegan betygsätta mina julköttbullar på en skala från 1-5. (de är magiska by the way)
Istället vände jag mig till Google för att ta reda på vad de som faktiskt kan, har att säga om pjäsen.
Det såg ut så här:

Jag började högst upp med Expressen för att ta reda på vad deras recensent Lovis Bratt Deland tyckte.
Hon skrev följande:

Det här  vara egentligen den enda recensionen jag kunde läsa för de båda andra ligger bakom betalvägg, men lite går att se.
Vi går vidare till smygtitten i DN och vad Anna Magnusson tycker om Sandras pjäs:

Sist men inte minst har vi SvD och deras recensent Loretto Villalobos som skriver följande:

08

Varje kväll lägger jag fram vad jag ska ha på mig till nästföljande dag. Så har jag levt mitt liv sedan Didrik började förskolan för två och ett halvt år sedan.
En sak med mig är att jag är fruktansvärt dålig under stress.
Är det för mycket att hålla reda på nollställs jag, sätter mig istället på sängkanten och stirrar.
Men just därför tänker jag att jag aldrig kan gå in i väggen. När jag har för mycket att göra blir jag så trött att jag bara går och lägger mig och sover. // Sandra Beijer

Om det här knepet hade funkat för mig så hade jag gladeligen anammat Sandra Beijers tips: att lägga fram kläder för nästa dag.
Men icke. De kläder jag tycker känns perfekta idag får mig allt som oftast att vilja krypa ur min egen hud imorgon. *jag kan inte nya det häääääär*
Mina outfits styrs helt av dagsformen, och att bestämma något i förväg är ungefär lika realistiskt som att planera på förhand vilken humörsvängning jag ska ha nästa torsdag.

Någon som känner igen sig, eller är det bara jag som är lite småknäpp?
Det är förmodligen också därför min resväska alltid ser ut som att jag ska emigrera – för jag kan helt enkelt inte bestämma outfits hemma, eftersom jag vet att jag inte kommer vilja ha på mig dem när det väl är dags.
Så ja, jag packar inte en resväska – jag kör mer med flyttlass.

Men hey, man måste ju vara redo om en tisdag plötsligt kräver en paljettklänning, visst visst?

En av mina uppmärksamma läsare skickade ett tips om att Sandra Beijer lagt upp en annons på uthyrningssajten Qasa.se.
Enligt annonsen ska hon och Björn hyra ut sin lägenhet mellan 1 januari och 18 juni 2026 – och prislappen landar på 40 000 kronor i månaden.

Dock blir det lite dyrare än så för hyresgästen.
Qasa vill nämligen ha sin del av kakan, en serviceavgift på 3 280 kronor, vilket gör att månadskostnaden landar på 43 280 kronor. För det får man tre rum och kök på 80 kvadrat, mitt på Västerlånggatan i Gamla stan.

Vad familjen ska göra under tiden framgår inte, men jag skulle nog sätta mina pengar på Japan.
Sandra har ju själv skrivit att hon gärna skulle bo där några månader, men konstaterade samtidigt att ”Fem veckor var absolut trevligt att umgås med Björn och Didrik 24/7, men det var också två veckor för mycket.” Så… kanske ingen långsemester i Japan trots allt? Paris är lite av en bubblare.

Så vad tror ni – Japan, Paris eller något helt annat?
Och skulle ni hosta upp 43 280 kronor i månaden för att bo i Sandra Beijers lägenhet i Gamla stan… eller nöjer ni er också med att följa den här resan via hennes blogg och Instagram, gratis och utan depositionsavgift?