Sandra Beijers vattendelare

Här har jag aldrig varit men alltid velat åka. Mauritius är en ö i Östafrika ganska nära Madagaskar. I somras hade jag en plan att ge mig själv en Chanelväska för min utdelning. Jag tyckte det kändes som en trevlig sak att göra som blivande trettionioåring 😅
Jag tänkte mig gympapåsemodellen i vaniljgult. Men när jag stod där i Chanelaffären kändes summan absurd. Jag började fundera på vad man skulle kunna få för samma pris, i form av annan flådig present. Det visade sig att för en Chanelväska i gympapåse modell får man två (!) veckor på en all inclusive femstjärnig resort på Mauritius för två vuxna och ett barn. Så då bestämde jag mig för att bjuda min familj på det istället. Nu är vi här. Varsågod för en otrolig stekig bakgrundshistoria. // Sandra Beijer

När Sandra Beijer tog en aktieutdelning hade hon först planer på att köpa en Chanelväska i gympapåsemodell, men beskriver på bloggen hur hon ångrade sig och istället la samma summa på en tvåveckors all inclusiveresa till Mauritius för två vuxna och ett barn på femstjärnigt hotell.
Hennes kommentarsfält kokar just nu, där man på intet vis är överrens.

Väskan här ovan kostar 5 500 usd vilket motsvarar 57 565 sek. 
Vad tycker ni om Sandras resonemang?
Ja, så klart hon borde skänkt alla pengarna till välgörenhet, men bortsett från det då?

Tack för tips!

Krönika om mammainfluerare i DN

Bildkälla: DN

De visar bilder från vardagslivet med barn och säljer videor på sina förlossningar. Mammainfluerarna tar hem en stor del av reklamintäkterna på Instagram. Är de moderna affärskvinnor eller utför de bara sådana uppgifter som hemmafruar alltid gjort, undrar Sara Martinsson i en kulturkrönika i tidningen DN.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när det kommer till Sara Martinssons krönika i DN där hon tar på sig att bunta ihop alla kvinnor som på ett eller annat sätt arbetar kreativt på sociala medier och som skaffat barn, till en enda homogen grupp.
Mammainfluerare eller momfluencers – kärt barn har många namn, och på tal om kärt barn så är det egentligen det enda som krävs för att du och dina prestationer, framgångar och erfarenheter marginaliseras ner till någon med livmoder och ett Instagramkonto.
Sandra Beijer har skrivit ett långt inlägg om det här på sin blogg som jag rekommenderar er alla att läsa, där hon ifrågasätter det här å det grövsta och jag kan bara hålla med.
Om jag ska ranka Sandra Beijers olika aspekter av sitt jobb så skulle både skribent, kreatör, copywriter, författare, manusförfattare och gud vet vad, komma före ”mammainfluencer” på den listan.
Snacka om att fullkomligt pissa på kvinnliga prestationer!

Det finns de som bygger sitt innehåll kring familj och barn, men det är långt ifrån alla som gör det. Sara måste ha ganska dålig insyn i och kunskap om den här branschen är minimal, om hon tror att alla kreatörer som har barn, uteslutande tjänar sina pengar genom att marknadsföra vällingflaskor och blöjor.
Varför skulle en kreatör släppa allting de arbetat med för att till 100% få in föräldraskapet i varje aspekt av sitt yrke? Varför skulle de inte kunna arbeta på som vanligt, trots att de blivit föräldrar, när det fungerar ypperligt i andra branscher?
Det finns absolut influencers som använder sina barn som yttersta källa till inspiration hemma i ”the content farm” och kanske är det normen, det som Sara försöker måla upp i sin krönika. Är det kanske Sandra Beijer som egentligen är undantaget? Undantaget som bekräftar regeln?
Vad säger ni?

Sandra Beijer till sina ”haters”

Tänk att det här är året som jag gick tillbaka från föräldraledigheten. Det tänker jag ofta på. Att det var så nyss. I början av året var jag fortfarande hemma med Didrik. För sjukt.
Första året tillbaka i frihet ser jag 2023 som. Jag menar det verkligen, skriver det inte enbart för att provocera mina haters (ser er, hör er, tänker på er ❤️).
[…]

Tacksamhet för alla som gav mig uppdrag så jag kunde skapa. Lättnad över att lusten att skriva inte dog av bebis. // Sandra Beijer

Sandra Beijer skriver ett inlägg om alla saker hon trodde skulle döda hennes skrivande, bara för att inse att så inte var fallet. Inte ens en bebis kunde åstadkomma det, och för det är hon evigt tacksam. 
Hon beskriver en känsla av frihet, om lyckan över alla gånger hon fick stänga dörrar in till sitt eget. Hennes inlägg skulle egentligen handlat om Spotify Wrapped, men av kommentarsfältet att döma verkar de allra flesta uppskatta det här spårbytet.

Frågor:
Att uppskatta sitt arbete och längta efter att få börja jobba igen efter en föräldraledighet verkar provocera en del. Är det för att man tror att det betyder att man inte älskar sitt barn? Att det enda sättet att älska sitt barn är att sitta ihop med det 24/7, eller om det inte går, önska att man kunde sitta ihop 24/7? Att man är en dålig föräldrar (och då primärt mammor) om man vill någonting mer i livet än bara just det?
// Med vänlig hälsning, barnfri Bloggbevakare

Sandra Beijer recenserar Sigge Eklunds bok ”Gruppen”.

Bildkälla: Sandra Beijer blogg

Gruppen har både kulturellt och ekonomiskt kapital – men Hanna är blott en fattig praktikant. Snart blir hon desperat. Det leder till att hon fastnar i en härva av lögner och felbeslut. Sommaren snurrar fort och Hanna är benägen att göra vad som helst – bara hon får vara med Gruppen. // Sandra Beijer

Lika otippat som att Sigge Eklund skulle skriva en bok om en tjej som jobbar i en Pradaaffär – vilket Sandra trodde från början, men det visade sig vara Pradomuseet istället – är det för mig att Sandra Beijer recenserar en bok av Sigge Eklund.
Jag tror inte att jag har helt fel här, för det är trots allt den första av Sigges fem böcker som Sandra läser och hon spinner vidare på konceptet att göra vad som helst för att få tillhöra det sammanhang man kommit att finna sin identitet i.

Har ni haft en grupp som Gruppen någon gång? Jag har haft punkttillfällen i mitt liv där det känts precis så. Och då syftar jag inte på det vräkiga jetsetlivet, utan tillfällen där man går rakt ut i vadsomhelst tillsammans.  Då spelar det ingen roll vilken veckodag det är. Man utför sitt dagjobb med en hemlighet i bröstet att man lever på ett helt annat sätt ögonblicket man lämnar kontoret. Man är flera men på samma gång en och samma form, så nära och självklart och alltid i gränslandet till det livsfarliga. Det är luckor i tiden. Ibland så korta som några dagar, ibland en hel sommar. Eller höst. // Sandra Beijer

Jag känner SÅ mycket igen det hon beskriver och upplevde det många gånger under mina år i USA. Det är en alldeles speciell känsla, och jag tänker att vi är många som haft dessa faser i livet… För mig var de positiva, men jag tänker att det kanske inte är så för alla?
Dela gärna med dig av dina erfarenheter, good and bad.

Så här skriver några av Sandras följare i hennes kommentarsfält:

Ris och ros till Sandra Beijers smal-novell

 – Lyssna inte om du är känslig för beskrivningar om smalhets och ätstörningar – 

Jag har skrivit en novell om en kvinna som vill bara en sak i livet: vara smal. När hon träffar en annan kvinna med samma mål går dom helt upp i varandra och sin hobby. // Sandra Beijer

Varje år har P1 novellveckor där de beställer ett tiotal noveller av olika författare.
Novellerna är specialskrivna för radio men de får handla om precis vad som helst och i år blev Sandra Beijer inbjuden att skriva en novell.
Hon har valt ett ämne som kan vara både triggande och känsligt, nämligen längtan efter att vara smal. I hennes kommentarsfält får hon både ris och ros från läsarna – och i det här fallet – lyssnarna, där vissa tycker hennes novell är fantastisk, medan andra undrar varför man skriver om det här och tycker det är problematiskt att alla Elles storbloggares viktigaste fokus 2023 är smalhetsen.

Har du lyssnat?
Vad tycker du i så fall?

Ett kokbokiskt mat-tema

Det är dags för en ny temamatvecka!
För tillfället har vi ett tema inuti temat kan man säga. Under hösten tänkte vi att matveckorna skulle gå under temat kokböcker.

Varje gång väljer vi ut en kokbok och lagar recept utifrån den. Är de goda och välbalanserade? Är de jättesvåra? Ja, sånt kan man ju fundera på då.  // Sandra Beijer

Jag blir alltid så matinspirerad av Sandra Beijer och hennes sambo.
I det här fallet väljer de ut en kokbok som de sedan baserar veckans middagar på, och idag startade de ett nytt veckotema med hjälp av boken ”Koreanska grytor” av Gustav Kyhlberg.
Vissa veckor är vårt tema här hemma att pussla ihop middagar med fyra personers schema som spretar åt alla håll. 🙂

Hur gör ni, speciellt i veckorna för att få till en bra och enkel mathållning? 
Kanske sitter någon av er på ett tips eller knep som jag eller någon annan behöver få höra för att enklare få ihop det berömda livspusslet?

Sandra Beijer om egentid

Och det var min ensamdag i Paris rakt upp-och-ner.
Behöver man andra människor, EGENTLIGEN? // Sandra Beijer

Jag älskar att vara själv, hemma och på resande fot, och en annan person som också verkar göra det och som uppdaterar om det på sina sociala medier är Sandra Beijer. 
Hon avslutar ett härligt inlägg från en ensamdag i Paris med orden här ovan, och vad tycker ni? Behöver man andra människor – egentligen?
Jag skulle säga att jag behöver andra människor hyfsat lite, i alla fall jämfört med tidigare, men det betyder inte att vissa andra människor är livets egen krydda, och att livet handlar om mer än bara basala behov.

Jag rekommenderar verkligen att resa på egen hand, det är helt underbart om du frågar mig, och Sandras läsare verkar också hålla med! 

Uppskattad resereklam

Sandra Beijer har återigen publicerat ett reklaminlägg som hennes följare verkligen uppskattar. Hon och en kompis tog tåget till Basel och spenderade helgen på bästa sätt. (antar jag, det såg supertrevligt ut)
Anledningen till varför jag tror Sandras läsare uppskattar hennes reklaminlägg, när de flesta andra influencers får kritik för sina, är för att hon väljer samarbeten utifrån sin målgrupp, snarare än för sitt eget höga nöjes skull.
När andra influencers gör reklam för lyxresor till Dubai, lyxhotell på Maldiverna, eller för lyxhotell i Engelberg där billigaste rummet kostar 7700kr/natt så väljer Sandra istället att exempelvis tågluffa ute i Europa eftersom det är vad hennes målgrupp skulle uppskatta och själva vilja göra.
Majoriteten av målgruppen för den generella 20-någonting-åriga influencern har inte råd att åka till Dubai, vilket influencerna med största sannolikhet känner till men struntar i eftersom de själva vill lyxturista i Dubai.

Effekten av Sandras reklam måste vara så mycket högre än alla de här andra exemplen jag ger här ovan, och jag undrar lite när dessa företag ska inse det och sluta anlita influencers med unga följare utan Amex-kort för sin marknadsföring?

Olika syn på samma sak

Sandra Beijer hade ett litet haveri i sitt och sambon Björns sovrum och de verkar ha resonerat på två helt olika vis när det kommer till att åtgärda saken.

Sandra:
Den här gången var det skruvarna i gardinstången i sovrummet som släppt. Gardinstång över hela sängen. Min första tanke var – behöver vi verkligen gardiner?
Det är väl ganska mörkt här inne ändå.
Sen tänkte jag, undrar när vi kommer fixa det där. Kanske nån gång i januari, februari. 2026. Hämta stege från källaren..spackla..hitta rätt skruvar….borra…måla om 
Nej. 
Då är det bättre att sova utan gardiner helt. 
Vem har behövt gardiner i ett sovrum någonsin? 
Nej. Precis. 

Björn (enligt Sandra):
Om ni undrar hur det gick så hämtade Björn en stege från källaren och spacklade, borrade, pluggade, skruvade och målade under 24 h utan att be mig om hjälp eller ens knysta ett ord om det hela under processen. Sinnessjukt. Prinsmaterial.

Vilken typ av person är du?
Den gardinlöse sovaren eller prinsmaterialet från Göteborg?

Gott nytt ”tjejår”

Jag läste på Sandra Beijers blogg om ”gott nytt tjejår” och blev nästan full i skratt. För det måste ju vara en kvinnlig grej det här att se hösten som det ”riktiga” nyåret med nystart, omstart, inspo och höstpepp. Jag har nog aldrig hört en man prata exalterat om hösten på samma sätt som kvinnor gör faktiskt. // Paula Rosas

Både Sandra Beijer och Paula Rosas har skrivit inlägg om att kvinnor firar ”Gott nytt tjejår” när hösten är i annalkande, men jag har svårt att identifiera mig med det som skrivs.
Personligen är jag som mest inspirerad i början av året, på våren när hela året ligger framför mig att göra vad jag vill med.
Kanske beror det på att jag ser året som en klocka, alltså där hösten är från typ kl 20. Jag har alltid gjort det och tror att anledningen är den klocka vi skapade i skolan – till klassrummet – när jag var liten. Då gick månaderna utanför siffrorna och således blev hösten på slutet av det 360 graderna som är klockans hela varv.

Kanske ser man annorlunda på det om man tänker på året som en rak tidslinje?
När är du mest peppad? Höst? Vår? Året om? Aldrig? 😉