Jag promenerade till Lärkstaden som är stans vackraste och dyraste område.
Här skulle man vilja bo, om det gick.
Eller – det skulle jag i och för sig inte vilja göra, för då hade mitt barn garanterat blivit moderat. Barn är inte politiska, säger ni. Isåfall har ni inte växt upp på Östermalm, säger jag då. // Sandra Beijer

Precis som med plastikkirurgi och skönhetsingrepp så är politik någonting som influencers gärna mörkar. Det är ganska ovanligt att de är transparenta med hur de röstat och varför, men där tillhör Sandra Beijer motpolen.
Hon skriver om politik i det här inlägget, och givetvis fylls kommentarsfältet av medhåll och mothugg, och det tycker jag nästan alltid är intressant. Ett smart drag om man vill ha lite ökat engagemang på sina plattformar.
För engagemang fick hon, och det lät så här:

Många tyckte det var modigt och bra att hon vågar säga vad hon tycker, medan andra var mer kritiska – eller bara nyfikna. En följare undrade till exempel hur hon växte upp och om hon alltid varit miljöpartist. Det pratades också mycket om barn: är det viktigaste att barn blir snälla människor, eller ska man aktivt uppfostra dem politiskt?
En läsare skrev så här:

Håller med om att tänka politik i relation till barn – jag flyttade till en mindre ord ifjol och har funderat en del på risken för SD-inflytande här för min sons del… Men är inte också Gamla stan moderatnäste? Eller vad ör det för folk som bor där egentligen? Har nog alltid tänkt dyrt/exklusivt/speciellt = höger!

Diskussionen gick sedan över till att handla om var folk bor och vad det säger om ens värderingar. Är Gamla stan ett blått område eller fullt av vänsterröstande kulturarbetare? Sandra menade att många som bor där faktiskt röstar rött, trots att det är dyrt att bo där. En del kommentarer var vassa – någon skrev att ”ni röstar inte rött på riktigt”, en annan att hon ”röstar helt fel”. Sandra svarade att det bästa sättet att förändra samhället på är att rösta – och att det är därför hon är tydlig med vad hon står för och det har hon ju en poäng med.

Vad tycker du om influencers som uttalar sig politiskt?

Jag lämnade in min mobil på lagning i måndags och var utan den fram till i fredags. Under tiden hade jag en gammal telefon där jag bara kunde skicka vanliga sms och använda WhatsApp. Inte ens mejl, Spotify eller någon poddapp. Och absolut inget Instagram.
[…]

Jag saknade instagram noll gånger. Det var skönt att slippa se hur mitt finger, helt sömlöst och utan att jag ens märkt det, plötsligt är inne i appen och doomscrollar genom bekantas och influencers liv. Det är något av en sorg att jag nu har den igen. Och måste ha den i mitt jobb. Men, strax ska jag väl ha glömt denna instagramfria vecka och istället sitta i trans och se någon äta en bulle eller tipsa om ett läppstift.
Man blir verkligen sugen på att lämna stan när nordanvinden aldrig upphör och man känner sig ”lite fri” bara för att mobilen är på lagning. Jösses. // Sandra Beijer 

Sandra Beijer beskriver den frigörande känslan som infann sig medan hennes mobiltelefon befann sig på lagning och hon fick en tillfällig paus från Instagram.
Enligt hennes blogginlägg saknade hon Instagram exakt noll gånger, och sörjer att hon behöver ha appen i sitt jobb.
Jag kan absolut förstå att den känslan kan infinna sig, men mer när det kommer till Tiktok än Instagram. Algoritmen som uppmuntrar det slentrianmässiga skrollande som kan konsumera flera timmar utan att man knappt märker det är betydligt mer kalibrerad på Tiktok än på Instagram, men kanske använder inte Sandra Tiktok på samma vis som blogg och Instagram?

Av Sandras kommentarsfält att döma så blir det tydligt att många håller med henne.
Är vi helt enkelt rädda för att ha långtråkigt och därigenom lärt våra hjärnor att de konstant måste matas med intryck?
Jag har faktiskt tänkt gå förbi biblioteket idag för att låna fysiska böcker, istället för att enbart lyssna på ljudböcker och göra flera saker samtidigt. Det är ju fortfarande att mata hjärnan med intryck, men inte hundra stycken på samma gång.

 

Visst kan ni få det! 😉

Sandra Beijer svarar på frågor och föga förvånande handlar många om förhållanden och att skaffa barn.

▷ Hur gör man för att sluta vara dödskär i någon? Är dödskär i min kille men han vill inte ha barn.
↓
Okej, inte för att förringa din kille, men fattar killar att dom vill ha barn? Jag tycker killar ofta är trygghetsnarkomaner som bara vill ha samma samma samma. Men de är också anpassningsbara och placerar man dom i en ny situation så är dom även ”jaha? det här var ju trevligt det med.”
Ibland kanske man inte ska snacka sönder sin kille utan bara liksom, eh, bli med barn. Alltså inte som att du ska dölja något, utan bara, säga typ ”vi kan väl se”. Avdramatisera.
Annars kommer bara nästa tjej göra så med honom och så kommer du bara ??? men han sa ju ???
Men – är han en av dem som verkligen bestämt sig att – i mitt liv blir det absolut noll kids – då ska du göra slut om du vill ha egna. Jag tycker inte du ska hoppa över det i ditt liv, om du vill ha det.
Det är en för stor sak.
Du kommer vara olycklig kär en stund, men det går över. Avfölj honom överallt så kommer det gå över fortare.

”Ibland kanske man inte ska snacka sönder sin kille utan bara liksom, eh, bli med barn”.
Det må jag säga, vilken innovativ strategi. Och en ganska ful sådan, särskilt om man vet med sig att killen är en sådan kille som kommer stanna och ta sitt ansvar när det väl kommer en bebis. Att utnyttja det på det sätt som Sandra föreslår är riktigt vidrigt. Som att han inte förstår sitt eget bästa vad gäller ett av de största livsval en människa kan göra.

Jag är faktiskt lite förvånad över att det är just Sandra som skriver det här med tanke hur hon själv uttryckte sig under sin graviditet:

Hur ska man veta om man vill och tänk om det inte går? Orka ha barnlös som identitet.
Jag är med dig. Men upplever att de flesta inte alls vet?
Jag vet tbh fortfarande inte om jag verkligen vill.

Så här svarade hon på frågan om hon vill ha fler barn:

Fråga: Fler barn?
Svar: Blir ett absolut nej på den frågan.
Fråga: Varför inga fler barn?
Svar: Har aldrig velat ha fler barn. Har vetat det sedan jag var liten, det verkar jättejobbigt. Jag vill gärna ha mycket tid till andra saker och brinner inte för föräldralivet så att det ska äta upp ännu mer tid, älskar det som det är nu sån varför ändra?

Tänk om Björn hade kunnat fatta beslut om en eventuell graviditet för att Didrik ska få ett syskon.
Om han hade kunnat lura på Sandra en till graviditet och oförmågan att göra abort. För att han är säker på att Sandra nog visst kommer vilja ha fler barn, så länge man ställer henne inför fullbordat faktum och hon inte kan påverka det.

Det här ser nog bland det fulaste jag läst!
Att kidnappa en annan människans liv för att man inte tror att de vet sitt eget bästa vad gäller det livslånga engagemanget som förälder?