I trettiofemårspresent gav min mamma mig en resa och idag bär det av.

Vi ska österut till Sydkorea. Och om några dagar upp i bergen i utkanterna av Seoul. Till ett tempel där den buddhistiska nunnan Jeong Kwan huserar. I födelsedagspresent fick jag nämligen denna kulinariska upplevelse – att bo ett dygn hos Jeong Kwan och äta hennes tempelmat. //Sandra Beijer

Jag har aldrig sett Chef’s Table och har ingen aning om vad detta handlar om, men förstår av kommentarerna till det här inlägget att det är MÅNGA som är extremt avundssjuka på presenten Sandra fått av sin mamma.
Åka till Seoul – mer än gärna, men jag tänker att en present som denna är lite bortkastad på mig med samma smaksinne som en obstinat femåring som tycker att maten blir för stark om någon råkar springa förbi med en kvarn Chili Explosion.

Sandras reseskildringar är alltid extremt bra och välgjorda så hennes blogginlägg från den här veckan ser jag verkligen fram emot.
Här är förresten en snutt ur avsnittet Sandra skriver om:

Fick Maggios nya skiva på posten. Rosa och fin. Plus en VHS.
VHS:en helt klart mer oklar. Får ta med den till mormor. // Sandra Beijer

Sandra Beijer visar upp Veronica Maggios nya, rosa skiva som hon fick i ett litet kit tillsammans med en VHS-kassett.
VHS? Vad är en VHS, frågar du kanske om du är en av mina yngre följare och nu ska ni få höra…

VHS är vad min generation använde för att kolla på film som man hyrde i 24 timmar hos videobutiker eller bensinmackar. Streamingtjänster och även DVDn ligger långt fram i tiden och är med största sannolikhet inte ens påtänkta än.
Hade du ingen VHS-spelare hemma så kunde man även hyra en ”movie-box” som var en VHS-spelare i en väska av hårdplast.
2003 blev DVD mer populärt än VHS och idag finns det inte längre några företag som tillverkar spelaren. Med andra ord kan det vara lite problematiskt att spela upp ett VHS-band i dag och Sandra skriver att hon får ta med sig bandet till sin mormor som fortfarande verkar ha en VHS-spelare.
Och hon är inte den enda!

Kolla vad jag har på mitt kontor!
Filmkväll, någon?
Om ni står för snacks så står jag för spelaren!

Till vänster i skålarna finns öppnade förpackningar med: Marabou frukt&mandel, köpte alltid till E när han fortf hängde hos mig. Nu är det en liten bit kvar, jag har bara inte hjärta att varken äta upp eller slänga den. Samma gäller med hans handduk i badrummet. Klarar inte av att ta ner den och tvätta den, vad är det med mig spärra in mig. //Sandra Beijer

Jag ser ett behov här, ett behov av en ny typ av tjänst som skulle underlätta för de flesta i hjärtesorg.
Tänk dig ett system – en app kanske – där man kan anmäla sig och lista de saker man fortfarande har kvar från ett ex och som man vill bli av med men inte har förmågan att slänga själv.
Så kommer det hem en liten städpatrull till dig och hjälper dig med en sista rensning av exet och hens prylar så du slipper ha gammal choklad, slitna underkläder och sunkiga badlakan runt dig som en konstant påminnelse av det förflutna.
Som TipTapp fast för exparters och istället för återvinning så blir det ett bål på gården. Vore inte det något?

Förresten – hur många av er kan ha en sådan här godislåda hemma utan att äta upp precis allt på en gång?

Ser inte fram emot att stryka runt husknutar i mössa nerdragen till öronen och eksem över händerna. Hösten är ju egentligen en väldigt fin årstid om man bor någonstans med lite rimligare temperatur. Jag älskade höstarna i New York, som sträckte sig över flera månader, löven som höll sig röda i en evighet, halsduken som man bara kunde ha lite löst slängd över sig för att den snarare fyllde ett modesyfte än en ren frysåtgärd.

Här är det vackert i två dagar, man hinner knappt blinka så ligger löven bruna på marken och ångesttäcket som ett lock över staden fram tills april.

FUN TIMES

Det lökigaste med detta är kanske dock alla kommentarer som blir helt tokiga över att jag bashar kyla så mycket. Men ni vet, det är inte olagligt att hata vinter. Och det finns ju en sak som är värre än vinterhatare, och det är ju basic bitch-personer som längtar efter varm choklad, lövhögar och att tända ljus och MYSA.

Ha så kul!! Bjud inte mig tack!! //Sandra Beijer

Egentligen skulle jag vilja säga att Sandra Beijers ”hata hösten-inlägg” är bland det mest underhållande jag tagit del av på sociala medier idag, men icke!
Kommentarerna till Sandra Beijers ”hata hösten-inlägg” är det det mest underhållande jag tagit del av på sociala medier idag.

Jag älskar tända ljus och mys, men inte fan är det exklusivt för hösten?
ICKE! Jag bränner doftljus och myser året om, även på sommaren, trots att vissa ser det som rent slöseri med dyra doftljus men så jobbar jag.

Kan vi ta det här med ”Basic Bitch” en gång till förresten? 
Paow har slängt sig med detta uttryck tidigare och hennes definition överensstämmer föga med den Sandra målar upp med höstmysiga chokladfikor.
Hennes handlade mer om Michael Korsväskor och rosédrickande tjejer med hemlig kändiscrush på Samir Badran än någonting höstigt överhuvudtaget.
Får man använda ”basic bitch” på i princip vad och vem som helst som man vill kritisera och racka ner på en smula?
I så fall tycker jag att skoskav, cancer och sugrör gjorda av papper och som luckras upp innan man hunnit dricka upp är ”basic bitch-saker” .

Unpopular opinion:
Irriterar mig otroligt på människor som lägger upp bilder på sina hundar som gått bort i gruppen Dogspotting. Det är en grupp där man fotar andras hundar man träffar. Ingenting annat.
Lägg upp på din egen instagram istället.
Anmäler alltid detta. Sån är jag. Brinner för dogspottings regler ang döda hundar.

Guilty pleasure:
Känns som att all form av ”guilty pleasure” är trendigt just nu (och har varit ett bra tag). Man ska följa Blondinbella, man ska kolla på Bachelor, PH osv. Så jag ska inte säga det. Ni vet ju dessutom redan att jag älskar sånt.
Så jag säger kräftspad då. Bara dricka det, som vatten, i ett glas.
Gör det.

Jobbsvaghet:
Jobbar för mycket.

Nej skoja såklart, usel personlighet att svara så.

Min jobbsvaghet är att jag skickar otrevliga mail när jag blir stressad. Ett vidrigt drag jag skäms för ibland. Lovar härmed att försöka drar ner på affektmail efter semestern.

Irriterande egenskap:
Har dåligt tålamod och tröttnar fort, exempelvis i konversationer, mingel, möten osv, vilket ibland kan såra och irritera folk.

Störda matvanor:
Mängden tacos jag äter kanske. Eller att jag äter kött ibland. Duschgodis? //Sandra Beijer

Vad är märkligast? Att äta godis i duschen eller att dricka kräftspad på glas?
Jag lägger nog min röst på kräftspadet, trots att jag ännu inte testat att äta godis i duschen men jag och kräftspad går inte så bra ihop.
Personligen får jag PANIK när folk suger ur kräftspadet ur magen på kräftliket.
Huuu…. Varenda hår på hela kroppen ställer sig upp.
Jag kan på min höjd äta stjärten och klorna men ingenting mer. Jag har en fix idé om att det är skalbaggar jag äter och då bara går det inte….

Har ni några störda matvanor eller brinner ni för grupper på Facebook vars regler bara MÅSTE följas?
Jag hade en period där jag störde ihjäl mig på folk som sålde piratkopierade väskor och plånböcker på Blocket och Tradera men som fortfarande använde märkesnamnet i sin annons.
Sådant kunde jag rabiat sitta och anmäla men känner inte riktigt att jag har den sortens tid längre.

Snälla, be wierd with us!

När jag först såg gifen inne hos Sandra Beijer där hon tänder en cigarett så väcktes moraltanten i mig, och min hjärna började omedelbart fila på ett inlägg om hur dåligt det är med ciggizar, men så läste jag inlägget…

Sandra har nu gått 40 dagar utan cigaretter, och det får man väl ändå lyfta på hatten för?
Starkt jobbat!
Hur lång tid det tar för röksuget att försvinna vet jag inte – kanske vet någon av er?
Och vad är ert bästa ”sluta röka-tips/stilla suget-tips”?

Ett hypnos-kassettband där man är en ”strong confident woman who doesn’t need to smoke”?
😉

Men sen så! Fredagkväll! Vi luktade på kastanjeträden och gick ner till lilla blecktornsparken.
För att glas vitt vin i kvällssolen.
Vid nio bytte vi Bleck mot Brew Dog som är en hundbar på ringvägen. Vi åt mac&cheese och lökringar och sedan gick vi hem igen under syrenerna vid tiotiden. En alldeles lagom fredag. //Sandra Beijer

Men ÅH!
EN hundbar! Det är ju drömmen!!!
Det enda ställe jag vet som tillåter hundar i Stockholm – förutom Espresso House – är Taverna Brillo, men jag har förstått att de finns så många fler.

Selma och jag borde kanske haka på Sandra och Milla ut en fredag för att upptäcka lite hundställen. Egentligen skulle Selma vilja hänga med alla katterna på Jawa Whiskers men vi misstänker att det inte riktigt skulle uppskattas av de små pälsklingarna.
(Trots att den skendräktiga vovven mer än gärna skulle vilja erbjuda sina mjölkstinna juver till dem alla. Eller till att ha i kaffet för gästerna.)

Hör upp, alla hundiga läsare!
Har ni några hundställen att tipsa om?

Det är nystädat i min garderob och det är en tillfredsställande känsla. Jag har vikt, färgsorterat, rensat lite och alla hyllor dammtorkade. Vi tar en titt! //Sandra Beijer

Sandra Beijer bjuder in sina följare till en guidad tur av sina nystädade garderober och jag slås av att jag nog inte är så organiserad som jag vill tro.
Färgsorterat?
På riktigt?
Gör folk det? På riktigt?
Har ni era kläder sorterade efter färg? Om något så har jag nog mer kläder sorterade efter funktion eller typ av plagg, but that’s it. 🙂

Hade jag fått plats med en klädstång – eller en stol – för den delen i sovrummet så hade nog även jag haft denna universala klädlösning som utgörs av ”the chair” men jag får nöja mig med en byrå som ständigt har ett berg av kläder på sig.
Jag bygger till det kollapsar. Varje gång.
Visst har du också en ”the chair” eller en variant av den?
Finns det NÅGON som inte har det, eller en liknande lösning? Någon som ”korrekt” hanterar sina kläder varje kväll? Say it ain’t so!

Ps.
Vilket är förresten det bästa godiset att äta i duschen?
Något svårsmält antar jag?

Däremot hände en sak som händer mig ibland när jag hamnar i situationer där jag inte kan se nåt, eller när jag hamnar i för trånga utrymmen. Jag vet inte varför denna skiten händer. Men känslan av att jag inte kunna öppna ögonen nästan övertog allt annat och strax kändes som att jag föll och föll, genom golvet tills jag inte visste vad som var upp eller ner. Som att jag var instängd i min hjärna. //Sandra Beijer

Okej, jag som hade kunnat tänka mig att testa lash lift tidigare känner mig helt plötsligt som en skeptiker av Jämtlands storlek.
Sån här skit håller min hjärna på med konstant. Ska man vara stilla så kliar det överallt och måste man vara tyst så får min hals helt plötsligt ett enormt behov av att behöva harkla sig.

1. Säg att jag inte är den enda?
2. Vad är er upplevelse av lash lift?
Ett konstant fallande eller kan man kanske lyckas somna månne?