Om du har möjlighet så rekommenderar jag att lyssna på den här låten medan du läser inlägget.

Sandra Beijer har nämligen köpt en ny väska från Gucci, som hon gör en klassisk ”unboxing” på samtidigt som hon listar alla andra designväskor hon har i sitt ”väsksstall”.
Ja, kan man ha en doftgarderob så kan man ha ett ”väskstall”, frågor på det?

Sandra har alltså köpt en orange Gucci Aphrodite, som jag tyckte var väldigt fin, men så älskar jag orange också!
Hon skriver att hennes väskgarderob – förlåt, men ”väskstall” är SÅ mycket bättre – har saknat en väska med kort handtag. Alltså en väska som inte är en crossbodybag.
Hon kallar det kort och gott för en partyväska och denna partyväska går i runda slängar på omkring 17 600 sek (€1500).

2015 köpte Sandra en väska från Moschinos ”Barbie Bag” – eller ”ikoniska Barbiekollektion” som hon kallar den i ett inlägg från 2021.

Så knäpp och fin! Hade den här och där när det passade med en rosa Barbieväska : ) Sålde den för ett par år sedan till en bloggläsare som skickade ett mail att hon inte kunde sluta tänka på den och kanske skulle dö utan den. // Sandra Beijer

Jag undrar om hon ångrar sig nu när Barbie minst sagt är på tapeten igen?

Dags för den andra och sista delen i berättelser om era föräldrar. Jag frågade i bloggens fb-gruppför några veckor sedan om bilder och berättelser om allas föräldrar som unga. Del 1 hittar du här.
Och del 2 kommer…
…nu: // Sandra Beijer

Sandra Beijers Facebookgrupp ”925” är, enligt vissas utsago, en av de trevligaste platserna att befinna sig på på Facebook, men det är allt annat än enkelt att få gå med.
Enligt gruppen sida släpper de in ett par hundra medlemmar om året, och ansökningstiden att gå med i gruppen är runt ett år.
Nu har i alla fall Sandra skrivit inlägg om historier som medlemmarna delat om sina föräldrar och det är så himla trevlig läsning.
Våra föräldrar och mor/farföräldrar är sådana skatter som vi riskerar att tappa bort, till det är för sent att göra någonting åt det så jag uppskattade det här inlägget något enormt.
Det finns än så länge en del 1 och en del 2. 🙂

Hoppas ni uppskattar det lika mycket som jag gjorde. ❤️

Det har uppstått lite av en diskussion i Sandra Beijers kommentarsfält.
Sandra beskriver alla saker hon har i sin handväska, och en av dem är en påse sockerfritt godis.
Först skriver en person att det är ”intressant” att äta sockerfritt om man inte har diabetes, och efter att ha fått en del mothugg så broderar samma person ut sin åsikt litem, och helt plötsligt är det inte bara ”intressant” att äta sockerfritt, utan nu är det istället ”tragiskt” att tycka att sockerfritt godis är gott.
Jag gissar att den här personen inte testat så där jättemånga sockerfria godisar. Den här – från samma märke som Sandras godis – hamnar på plats två efter Djungelvrål, och den är sockerfri. SÅ GOD!!!

Hur kan det vara någonting negativt att välja ett sockerfritt alternativ, om man tycker att det är svingott? Hur kan man bli så upprörd över det, och komma fram till att man tycker att det är tragiskt?
Jag tycker nästan det är lite tragiskt att tycka att det är tragiskt med sockerfritt godis.
Jag väljer inte godis utifrån hur mycket socker det innehåller. Godis är godis liksom…
Det är lite som att välja morötter istället för pommes på McDonalds, när jag egentligen vill ha pommes. Vill jag äta nyttigt så kan jag äta någon annanstans än McDonalds, men vill jag äta McDonalds så kommer jag äta McDonaldsmat – all the way. Pommes och allt. Inga konstigheter.
Samma sak med godis. Jag väljer godis efter smak, snarare än innehåll, och hittar jag ett sockerfritt godis som råkar vara asgott, då kommer jag gladeligen äta det.
Tänk att man kan vara ”tragisk” baserat på vilket godis man äter?
Är ni tragiska eller hur väljer ni godis? 🙂

”Fina hängselbyxor men tishan och tenniskjolen är lite typiskt ”sista rycket jag är 40”.

Vad betyder ens det? Sandra vill alltså ha kjolen (som med största sannolikhet har en inbyggd byxa under) på stan och det ska då alltså peka på att hon har någon typ av 40 årskris?
Rimligt… Annars undrar jag mest om det hade varit okej att bära enbart toppen som en överdel på stan eller om det också är sista 40 årsrycket”?
Och om man bär hela outfiten – topp och kjol – på stan, exploderar hela universum då?

Sandra Beijer lät ödet avgöra hennes senaste inköp, vilket blev ett par sandaler från Chanel. 
Efter att ha gått och tänkt på sandalerna i tre månader så visade det sig att det bara fanns ett par kvar, som var i hennes storlek, så hon slog till. Ödet ska man inte bråka med, det är sedan gammalt.
Skojar bara, jag vet inte ens om jag tror på ödet. Gör du?

Under Sandras inlägg fanns en kommentar som jag tycker var så pass intressant att jag ville ha med den i inlägget, jag tror närmligen att den kan leda till en intressant diskussion här inne. 

Jäklar vad jag hellre tittar på inlägg med high fashion än influensers som visar tjugotusen plagg från Shein & Fashion Nova. Min prisklass är helt klart Fashion Nova & inte Chanel men jag går ju inte på fkn konstmuseer & tittar på konst jag har råd med, då vill jag väl se lite Chagall å Monet eller nåt.

Vilket intressant resonemang, eller hur?
Jag lyxkonsumerar inte heller, men måste ändå hålla med. Det dyraste jag någonsin konsumerat är vårt hus, och då äger fortfarande banken en ganska så stor del av det.
Jag ser hellre på när Sandra unboxar ett par sandaler från Chanel, än valfri influencers haul från något ”ultra fast fashion-företag”, och undrar hur du resonerar här?
Sandras skor kostar för övrigt 15 600 kr enligt Chanels hemsida.

En gång när min blogg låg på en annan stor plattform bad de mig att fixa en ny header.
Något modernare, sa de.
I fix, sa jag.
Jag frågade om plattformen kunde bekosta fotografen. De blev perplexa.
[…]

En gång fick jag ett mail av en plattform jag bloggade för. I mailet stod att från och med nästa månad behövde jag göra minst två samarbeten i månaden. Jag ringde upp.
Är det inte lite baklänges tänkt?
Hur menar du, frågade de.
Ja, vad händer om ni inte säljer in kunder som jag vill jobba med?
[…]

Alldeles i början av min bloggkarriär då min statistik plötsligt sköt i höjden och jag fick betalt per sidvisningar, läste jag en dag i tidningen att plattformen skulle ta bort alla sina bloggares löner.
Jag ringde upp. Jag fick komma på ett möte.
Den stora viktiga chefen satt på kortsidan av ett långt konferensbord och log mot mig när jag kom in.
Det är fult att bry sig om pengar, sa han till mig. Varför bryr du dig om pengar när det finns sommar och musik ?
Jag var tjugofem år men jag vet inte hur gammal han trodde att jag var. Fjorton? // Sandra Beijer

Sandra Beijer har skrivit om sina erfarenheter av bloggportaler genom sin karriär som bloggare, och hennes inlägg är en riktig visdomspärla.
Det är så uppfriskande med en influencer som både uppvisar integritet och har insikt om sitt egenvärde samt vet hur man vårdar ett personligt varumärke.
Just exempel två tycker jag är extra intressant, där Sandra sätter ner foten mot att jobba med vilka företag som helst som plattformen säljer in.
Sandras ifrågasättande möttes av ett ”Då får du tacka ja till de vi har, svarade de. Det förstår du väl. Det måste du väl ändå förstå” och erbjöd sedan Sandra femtontusen kronor på faktura för ett företag som sålde färgglada mobilskal.

Nota bene, nya och aspirerande influencers.
Förlorad trovärdighet som marknadsförande influencer är svår att återfå.

I mitten av februari vann Sandra Beijer budgivningen på en persisk handbroderad kelimmatta som såldes via Stockholms auktionsverk, som en del av deras samarbete med en välgörenhetsorganisation nere i Iran där utsatta kvinnor handbroderar mattor i sina hem.
Sandra skrev då att hon lyckades köpa den till 2000 kr under värderingspriset, vilket var 8000 kr.
Sandra betalades alltså 6000 kr.

I veckan la hon ut den till försäljning på Instastory, och helt plötsligt var priset istället 10 000 kr, alltså 4000 kr över vad Sandra betalade och 2000 kr över mattans nyss värderade pris. 
Betyder prishöjningen att mattans värde stigit med 2000 kr genom det influenciska ägandet, eller är det så enkelt att Sandra vill försöka gå med vinst på mattan, med hopp om att köparen inte sett värderingen av den?

Tack för tips! 

Ni vet kanske sedan tidigare att jag ofta tycker att Sandra Beijer gör riktigt bra reklam, och den här senaste är inget undantag.
Hon har dedikerat ett reklaminlägg till företaget Matsmart, som Sandra beskriver så här:

Matsmart om du har missat är en annorlunda matbutik med fokus på hållbarhet och matsvinn.
De köper in och räddar mat som kasserats på grund av överproduktion, felaktiga förpackningar, säsongstrender, kort eller ibland passerat bäst före-datum.
De strävar efter att erbjuda priser som är upp till 80% (!) billigare än varans normalpris i butik.

De flesta influencers som gör den här typen av reklam brukar allt som oftast visa upp vad de har köpt, men inte mer än så. Sandra däremot lagar tre olika rätter under parollen ”3 rätter – 1 ingrediens”, alltså där hon väljer ut en ingrediens som hon sedan bygger sina maträtter kring.
Hon valde ekologiska vita bönor, och det recept som jag fastnade för var där hon mixar in bönorna i våffelsmeten. Kan tilläggas att jag precis upptäckt ”matvåfflan”. Tidigare var våffla synonymt med sött och dessert i min bok, men inte längre och det är tack vare våffelmakeriet i Gustavsberg. (Ej betald reklam)
Deras veganska våffla is to diiiiiiie for, som man säger på influencerspråk.

Men jag undrar en sak…
Gör Sandra exceptionellt bra reklam eller är ribban bara ofantligt låg?

Jag har konsumerat. Ibland känner jag mycket starkt att jag inte ska berätta för er att jag har konsumerat för att många blir så besvikna. Jag hör dessa slags kommentarer i mitt huvud på precis samma sätt: att det är ett väldigt arg reslig 50+kvinna med hopknipen mun som går förbi mig på gatan och skriker det efter mig. Var är ditt ansvar? skriker hon. Hur kan du? // Sandra Beijer

Sandra Beijer har handlat tre plagg, varav två på second hand, men känner ändå spontant att hon inte vill berätta för följarna om det eftersom influencers generellt får kritik för sin konsumtion.
Hennes läsare skriver att de tycker att hon generellt står för en både bra och relativt hållbar nivå på sina inköp, och att hon därför är en förebild i sammanhanget.
Det kom även in två andra kommentarer som jag direkt kände att jag ville inkludera i ett inlägg.

Jag tycker båda två är riktigt pricksäkra, eller vad säger ni?
Är Sandra ett bättre föredöme vad gäller konsumtion och visst är det underhållande ändå hur klimatet på bloggar förändrats?
Jag tycker det är till det bättre. Vad tycker ni?