Dresscoden är ”smart casual” och Therese vill veta hur läsarna hade tolkat det. 
Jag tänker hatt! Hatt är casual – alltid – och man sätter den på huvudet där man förhoppningsvis är smart. ”Smart casual”.

Alla som följer Therese Lindgren vet att hon hindrats från att delta på olika saker på grund av sin sociala ångest, och har ni läst hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” så förstår ni nog ännu mer varför hon beskriver det som en stor händelse att ha gått på två galor den senaste tiden och även tackat ja till en tredje.

Många människor som följer Therese gör det just på grund av hennes öppenhet kring sitt psykiska mående och att läsa att hon, inte bara klarat av att gå på gala, utan till och med haft trevligt där betyder säkert jättemycket för någon som fightas mot samma demoner som Therese gör.
Kan hon, så kan de!

Att inte klara av att gå på gala framstår kanske som ett lyxproblem, för vem behöver egentligen det?
Nä, ingen så klart, men när det finns saker i ens liv som styr, kontrollerar och begränsar en så att man inte klarar av att exempelvis gå på galor så spiller säkerligen detta över även på andra aspekter av ens liv. För det är ju inte en specifik ”gala-fobi” hon lider av.

Sånt här gör mig så glad att läsa!
Här kommer en cyberkram till Therese och till alla andra som vill ha en!

Det här inlägget skulle egentligen handlat om hur läsarna använder Therese Lindgrens kommentarsfält som en kundtjänst för hennes nya skönhetsprodukter. Hur märkligt det är att försöka få svar där istället för att använda företagets faktiska kanaler som är ämnade för.
Ingen skulle väl ha kommit på tanken att leta upp Ingvar Kamprads profil på Facebook för att fråga honom varför det saknades skruvar i förpackningen till bokhyllan Billy.
Men..

När jag klickade mig vidare inne på hennes blogg för att se om jag kunde hitta fler, liknande kommentarer så stötte jag på det här härliga kärleksbrevet och tycker att det är mer intressant att lyfta upp än kundservicefrågor.
I alla fall just nu, jag kanske återkommer till det lite senare..

Hur skulle ni reagera om ni fick reda på att ert barn skrivit så här till någon?
Jag gissar på att det är ett barn baserat på vissa uttryck, men det skulle lika gärna kunna vara en yngre vuxen som kanske inte fick högsta betyg i svenska i skolan?

Jag har svarat på en riktigt tråkig kommentar här inne en gång med orden ”Men gå och dö..” någonting jag raderade på en gång för så uttrycker man sig inte oavsett vad man fått slängt i ansiktet tidigare, men den här kommentaren eleverar det till en helt ny nivå.

Någon är arg, så arg, så arg!!!
Jag undrar varför…

Ibland stöter man på ett inlägg eller en bild som får en att fundera lite kring hur olika influencerna faktiskt kan vara trots att de på många sätt är så lika.
Idag läste jag det här inlägget av Therese Lindgren där hon beskriver sin dag och hur spenderat majoriteten av den på att filma och klippa ner den till ett avsnitt:

Efter podden var det raka vägen hem för lunch och filma morgondagens avsnitt av ”Therese testar” på Dplay. Filmade i tre-fyra timmar och har sedan dess spenderat fyra timmar med att klippa ihop avsnittet. //Therese Lindgren 

Trots att Therese är en av de absolut svenska profilerna på Youtube så filmar och klipper hon fortfarande sina program själv, medan andra varit snabba på att ”out sourca” det till andra människor. 
Margaux gick ju till och med så långt att hon postade minneskort till sin klippare när hon var i Sydafrika så att det skulle finnas filmer att ladda upp från resan.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, vet man med sig att man kanske inte är någon hejare på det så är det kanske bättre att ta in hjälp istället för att försöka klipp och klistra själv?
Therese vill kanske göra det själv eftersom hon hållit på med det här så pass länge att hon vet exakt hur hon vill ha det, för det är ändå ganska lång tid att lägga på en dag och Therese har nog fullt som det är.

Ni som följare/läsare/tittare av dessa filmer – spelar det någon roll för er om influencern filmat och klippt videon själv eller spelar det ingen som helst roll?

Jag beslutade mig för att prova. Jag fick botoxen injicerad i käkarna, i bakhuvudet, på sidorna av huvudet och på flera punkter i pannan. Jag var varken vegan eller vegetarian under den här perioden och hade inga som helst tankar på att ta reda på om botox testades på djur eller inte. Första gången jag fick botox injicerat var alltså för drygt sex år sedan, och jag är så glad över att jag provade. Botox är det enda jag funnit som nästan helt eliminerar mina besvär och som gjort att jag idag inte känner det dagliga behovet av Alvedon, vilket är anledningen till varför jag kommer tillbaka till kliniken en gång per år för att underhålla effekten.
[…] Kliniken jag går till heter FormaVita och min läkare Carl. FormaVita använder sig av Allergans muskelavslappnande medel och min läkare har försäkrat mig att medlet inte är testat på djur och fritt fram att användas av veganer, vilket jag också fått bekräftat av flera vänner och bekanta veganer som besöker samma klinik för medicinsk eller kosmetisk botox.//Therese

Therese Lindgren skriver det här inlägget mot sin vilja men hon känner sig nödgad att göra så eftersom hon fullkomligt dränkts i kommentarer, mail och till och med ovälkomna hembesök – vilket jag bara måste fördöma å det skarpaste! 
Tyck och skriv din åsikt men åk aldrig, aldrig hem till någon du följer på sociala medier! Det är aldrig, ALDRIG okej!!!

Efter att ha läst Therese inlägg om hur hon fått botox injicerat i ansiktet så förstår jag att hon fått det av exakt samma anledning som jag fick det.
Jag hade överdimensionerade käkmuskler eftersom jag ständigt gick och bet ihop käkarna och nästa klapprade med dem på samma sätt som en katt som jagar fåglar genom fönsterrutan, något som ledde till sjuk huvudvärk.
Jag injicerades i nacken, i svålen, i käkarna och mellan ögonbrynen och under de första 6 månaderna kunde jag inte rynka ”argt” på ögonbrynen, men det var också det enda stället man kunde se effekten av botoxet.

På grund av botox så ”tvingades” mina käkmuskler att försvagas eftersom de blev tillfälligt förlamade och tack vare det och en hel del andra behandlingar för att minska mina stressnivåer så har jag aldrig behövt injiceras med botox igen, men skulle smärtan komma tillbaka skulle jag inte tveka på att göra det igen.

Så, så var det med det!
Jag antar att det inte är den smaskiga sanning som många kanske hade önskat men om ni fortfarande vill hoppa på Therese för att hon injicerar botox så kan ni hoppa på mig samtidigt som hämtade ut min injektionsvätska på Apoteket för att den injicerad av min smärtläkare.
900 kr tror jag den kostade men om den ingick i högkostnadsskyddet minns jag faktiskt inte.

Så medicinsk botox?
Fortfarande moralpanik eller är Therese förlåten?