En sak värd att nämna är väl mängden smink jag burit genom åren.
Hela tiotalet var sminktungt för alla. I början av decenniet var det mer kul och quirky med vintagetwist, i slutet gick det över i jordiga toner och ”contouring” à la Kardashian.
Jag har alltid haft ett stort självhat kring mitt utseende, särskilt mitt ansikte. En stor del av min sminkrutin gick ut på att försöka gömma det.
Men det går ju inte att gömma ett ansikte.
Jag är glad att Didrik kom, och att jag liksom slutade orka hata mig själv – i alla fall inte på samma nivå som tidigare. // Sandra Beijer 

Sandra Beijers blogg fyller 20 år och hon bjuder sina läsare på en nostalgiresa genom alla åren – med olika stilar, bilder och små berättelser längs vägen, men jag fastnar särskilt vid ett stycke där hon skriver om självhatet kring sitt utseende, framför allt sitt ansikte.
Det gör mig ledsen att läsa. För det är sorgligt nog så vanligt, men jag blir också glad – för hon berättar att det var hennes son som fick henne att inte orka hata sig själv längre.

Att lägga timmar, dagar – ibland år – på att ogilla sitt utseende är inte bara hjärtskärande, det är ett rent slöseri med livets mest värdefulla valuta: tid. Jag vet, för jag har själv slösat bort värdefulla dagar som ung på att stå framför spegeln och leta fel, när jag istället kunnat göra något som faktiskt betyder något. Något som ger. I Sandras fall var det sonen Didrik som var hennes vändpunkt.

Relationer, skratt, passioner, vila, minnen – allt det som gör livet levande – påverkas inte av hur din haka ser ut i profil eller om du har en finne mellan ögonbrynen.
Självhat förändrar ingenting. Det gör dig inte vackrare, inte mer nöjd, inte lyckligare. Det enda det gör är att stå i vägen för allt som faktiskt spelar roll.
Vi är inte födda för att kontrollera vinklar eller räkna porer.
Vi är här för att finnas, känna, skapa, älska, vara, och varje sekund vi slösar på att hata hur vi ser ut är en sekund vi aldrig får tillbaka.

Men vilket otroligt roligt inlägg av Sandra!
Du som följer henne, när började du?
Jag har följt Sandra sedan 208 tror jag och minns tydligt två saker som nämns i hennes inlägg:
1 – Hennes samarbete med JC. Det satt alltid en stor reklambild på henne på väggen bakom busschauffören på bussen till Gustavsberg, och 2- när hon och Ludvig gjorde slut och Sandra skrev det mest hjärtskärande inlägget som jag nog aldrig kommer glömma, där smärtan riktigt strålade ut genom skärmen.
Jag minns att jag blev så berörd.