Kissies inlägg fick mig att reflektera över mig själv..

Jag har varit fanatisk gällande det mesta – så jobbar jag – och ett exempel är när jag började äta LCHF och i princip ville frälsa hela världen.
Jag kunde på riktigt gå runt inne i mataffären och ”ojja” mig över vad andra människor stoppade ner i sina korgar och sucka högt när folk på jobbet dök ner i fruktkorgen runt halv tre på eftermiddagen.
Drickyoghurt? Oj herre min skapare, jag ville kasta kokosolja på de stackars som kom i min väg med en Yalla i handen likt vigvatten på Paow. (Eftersom hon är satanist nu tydligen..)

Hur blev det MIN business vad andra människor valde att stoppa i munnen och kundvagnen? 
Det finns verkligen ingenting mindre charmigt än en människa som trycker upp sina åsikter o-ombedd i ansiktet på främmande eller icke främmande människor.

Så jävla besserwisser att bete sig på det viset och jag var verkligen den största av dem alla!
Jag tyckte ju på riktigt att jag ”hjälpte” dom genom att tala om hur farligt det är med kolhydrater och hur mycket bättre man mår om man bara byter till LCHF.

Inte förrän jag blev sjuk och var tvungen att omvärdera hela mitt liv och min kropp insåg jag att ingenting är för alla.
Det finns lika många varianter av kosthållningstyper som det finns människor och samma sak gäller träning. Vi har alla olika kroppar med olika förutsättningar och behov som behöver olika saker och bara för att jag mår bra av en sak så betyder det ju inte att samma sak passar dig..

Tänk att det skulle behövas en två allvarliga olyckor och 3 kroniska sjukdomar för att jag skulle komma till insikt med någonting som borde vara självklart..

Har påtvingandet av åsikter gått från gott råd och rekommendation till fanatiskt omvändande? Eller försök till i alla fall?
Har det gått för långt?