Jag börjar nästan gråta när jag tänker på att de inte finns mer.
De flesta dagar är jag stark men när insikten sveper över mig som dimman i Holmenkollen känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen på mig.

Paows tuttar innan bröstförstoringen. De var de mest fulländade tuttar jag någonsin skådat.
Hade mina två tubsockor ens varit i närheten av hennes så skulle jag aldrig ha på mig nånting annat på överkroppen – oavsett temperatur och väder.

Ett par så bildsköna tuttar förtjänar att visas upp. Och vad gör människan? Hon tar min visuella dröm ifrån mig.
Ibland tror jag mig kunna höra dem sjunga..
”Weeeee are the champions, my frieeeeend”…

Men så vaknar jag och inser att det bara var en dröm.