Jag tänkte på det där med happy places. Var man är extra lycklig. Idag brukar uttrycket användas till platser man har runt omkring sig, i ens närhet, som känns trygga och extra fina. Kanske är man nöjd med vardagsrummet, älskar sin soffa eller mår bäst i köket med kompisar när man lagar mat. Men så funderade jag på om det verkligen är ett happy place, egentligen. För vad händer om man stökar ner det där fina vardagsrummet eller tar bort kompisarna ur köket, fortsätter det att vara ett happy place? Finns det inte något djupare, bortom Instagram captions och känslor vi känner här och nu? Kanske är happy places, de riktiga, minnen från ens barndom. Dofter, igenkänning och tillhörighet. Att känna sig hemma någonstans, för denna här platsen är en del av mig och vad jag kommer ifrån. Man bekräftar sin egen existens. // Elsa Billgren
Elsa Billgren skriver ett inlägg om sina ”Happy places” och listar några av dem.
Av dessa delar vi noll stycken, trots att även jag kan uppskatta att gå i second handbutiker i timmar. Jag gillar det men skulle inte kalla det för ett ”happy place”.
Utöver detta så är även hälsokostaffärer, hämta källvatten i skogen och långa söndagspromenader, konstgallerier och rom com från 1990-talet med på Elsas lista.
Hennes läsare har delat med sig av sina ”happy places” där det är stor variation, men sanningen är nog den att det kan finnas lika många olika definitioner på ett ”happy place” som det finns människor. Vissa personer har kanske sitt ”happy place” inom sig?
Några av mina ”lyckoställen” är vid pianot, i svampskogen, i stallet, med en efterlängtad och ännu oläst bok och i Los Angeles.
Vilka är dina?
