Den största festival som ägt rum på svensk mark

50 000 sålda biljetter.

Lägg därtill runt 5 000 funktionärer och ungefär lika många mediarepresentanter, branschfolk, artister och försäljare - och vi hamnar på en siffra omkring 60 000 människor som samtidigt befunnit sig på Peace & Love-festivalen i Borlänge de senaste tre-fyra dygnen.

***

Det är en mäkta imponerande siffra naturligtvis, helt osannolik för någon annan svensk festival tidigare, där Hultsfred och Sweden Rock nått strax över 30 000-vallen några gånger och de allra flesta större svenska festivaler ligger stadigt någonstans mellan 5 000 och 20 000 besökare.

Peace & Love har blivit det självklara valet. Den breda festivalen som alla åker på.

Som Hultsfred på 90-talet, fast med ett ännu bredare spektrum i både åldrar och genrer.

***

I går kunde man till exempel välja mellan att se gamle världsförbättraren Bob Geldof i prickig skjorta och med händerna i byxfickorna pliktskyldigt sjunga sig igenom sin (och Boomtown Rats) gamla jättehit  I Don't Like Mondays.

Eller kolla på spektaklet när fyra farbröder och en fillippinsk karaoke-sångare som använder varumärket Journey tillsammans med ungefär hela festivalen tillsammans stämde upp i årets största live-allsång till Don't Stop Believin'.

Eller proggrockarna Hoola Bandoola, kängpunkikonerna Radioaktiva Räker eller för all del en viss Bob Dylan.

Men samtidigt kunde man också välja att kolla in yngre popstjärnor som Daniel Adams-Ray, Those Dancing Days, Mando Diao ("Borlänge, jag älskar er!) eller Rebecca & Fiona.

***

Den sistnämnda electropopduon som för övrigt blev extremt felbokade när de placerades på lilla Graceland-scenen med plats för blott 1 400 personer.

- De spelade inför 8 000 på Siesta och hade lätt kunnat spela inför 15 000 här om de fått en bättre scen, sa duons manager Henrik Augustin till mig.

Det tvivlar jag inte på, för trots att de krockade med Håkan Hellström så finns det en yngre generation festivalkids som vill se det nya.

Som när de galna hiphoparna i Maskinen drog minst lika mycket folk exakt samtidigt som New York-rockarna The Strokes under fredagskvällen.

***

Jag såg någonstans mellan 15 och 20 konserter under Peace & Love i år. Om jag ska välja ut vad som var allra bäst blir det trots allt de stora, svenska, stjärnorna.

De där som alltid gör det lilla extra på just såna här jättefestivaler.

Som Håkan Hellström, The Ark, Petter (med Highwon!), Säkert!, Oskar Linnros, Timbuktu och bob hund.

Men också mindre akter som Mohammed Ali och Alexis Weak.

Det som kanske saknas lite är ännu fler små, nya, intressanta utländska artister.

Såna där som Way Out West - och i år även Hultsfred - är sprängfyllt med.

***

Något annat som saknades i Borlänge var mobiltäckning. Det är nästan pinsamt hur uselt det fungerade.

Att ringa var inte att tänka på överhuvudtaget.

SMS kom fram efter ett par timmar, om man hade tur. Och Internet, med Twitter och Facebook, var snudd på lönlöst att försöka komma in på om man inte - som vi mediapack, men inte de övrig 50 000 besökare - kunde gå in på ett presscenter (där det i stället var kokande bastuhetta).

Det borde väl ligga i telefonoperatörernas rent kommersiella intressen att få upp extra master och se till så att det fungerar problemfritt. De lär ju ha förlorat åskilliga miljoner i uteblivna trafikavgifter den gångna veckan för att i stort sett ingen kunde använda sina telefoner.

***

De ständiga köerna och trängseln överallt var också något som orsakade viss irritation hos folk. Men det är naturligtvis svårt att göra något åt när det blir en sån massiv rekordpublik med snabbt varsel.

Apropå rekordpublik så berättade en glad Håkan Hellström efter konserten att han inte märkt hur ofantligt mycket folk det faktiskt var på plats.

- Det kändes som en vanlig spelning, man såg inte alls hur mycket folk det var där. Strålkastarna gick bak till andra kravallstaketet men sen kunde jag inte uppfatta hur mycket mer folk det var alls, sa Håkan Hellström i baren sent på lördagsnatten.

När vi berättade att det varit överlägset mest folk av alla spelningar sken Håkan upp i ett stort leende.

Sedan dansade vi och många hundra andra backstagerävar sönder oss totalt till Kom igen Lena när Lång-Kalle som sig bör tog över DJ-båset ända fram till fem på morgonen.

Det var en underbar avslutning på en väldigt fin festivalhelg.

En nästan ofattbar stor festival som på det stora hela faktiskt lever upp till sitt freds- och kärleksbudskap.

En väldigt fin festival som är värda sina framgångar och som förhoppningsvis kan växa sig ännu tryggare och bättre på alla sätt, även om nog det är både svårt och dumt att låta publikantalet växa ännu mer i framtiden.

***

Nu sitter jag på en Swebus på väg söderut mot huvudstadens trygga värld igen. Med trådlöst Wifi-nätverk som fungerar nästan perfekt, med full mobiltäckning och luftkonditionering.

Det är skönt så klart, men samtidigt vemodigt.

Som det ska vara att lämna den största festivalen som någonsin ägt rum på svensk mark.

GUSTAV GELIN