Mumford & Sons: Är Fredrik Ljungberg gay?

Mumford & Sons består av de fyra londongrabbarna Marcus Mumford, Country Winston, Ben Lovett och Ted Dwane.

Bandet formades mot slutet av 2007. I början spelade de sina vackra melodier tillsammans med artister som Laura Marling, men släppte hösten 2009 sitt debutalbum - Sigh No More - och drog igång en rejäl hajp.

Mumford & Sons musik är en blandning av emotionella stunder och glada dansanta melodier. Ett riktigt drama, som faktiskt, träffar en rakt in i hjärtat.

I måndags fick Debaser Slussen äran att agera värd för bandets första Sverigespelning. Nyheter24 träffade två av bandmedlemmarna - Ben Lovett och Country Winston.

Ett par väldigt trevliga killar - nästan läskigt trevliga.

På er hemsida står det att ni gör musik som är betydelsefull, utan att ta er själva på för stort allvar. Vad betyder det?

– Äsch, det där är något som någon journalist skrivit ihop. Vår musik är inte betydelsefull, säger Ben Lovett.

Så hur skulle ni beskriva er musik?

– Varje sång är annorlunda och bör behandlas annorlunda. Det finns inget genomgående tema. Musiken handlar om känslor och möten med människor, säger Country Winston.

Vad ger er inspiration?

– Jag inspireras av allt! Det kan vara mig själv, Miles David eller MGMT. Även ett möte som detta är inspirerande. Vi snappar upp situationer och omvandlar dem till toner, säger Country Winston.

– Allt vi sjunger om, har vi på ett eller annat sätt upplevt, säger Ben Lovett.

Hur har er musik förändrats sen ni startade?

– Från att ha varit väldigt akustiska med banjo och piano har vi gått över till lite mer trummor och rock, säger Country Winston.

Ni känns ju inte speciellt rockiga, snarare ett gäng lugna helyllekillar.

– Ja, vi är absolut inga rockstjärnor. Vi är inte coola eller kontroversiella, och vi super inte och har sex. Vi gör musik för att vi inte kan göra någonting annat. Det här är vad vi älskar. Dessutom ger det oss gratis resor och sköna spelningar, säger Ben Lovett.

Jan Gradvall skrev i DI-Weekend att ni låter som om Arcade Fire ställt sig på en parkbänk i Notting Hill-trädgården, där Julia Roberts och Hugh Grant gosar på slutet. Stämmer det?

- Det är ju skitkul skrivet, men stämmer inte alls. Jag älskar i och för sig Notting Hill, men är lite cynisk. Kärleken är inte så där vacker. När det gäller Arcade Fire så är det ett band vi ser upp till. Men det vore ett skämt att påstå att vi är som de, säger Country Winston.

Vad hade ni hört om Sverige innan ni kom hit?

– Jag hörde att ni har en bra infrastruktur. Och att alla får riktigt mycket bidrag. Sen var det ju det gamla vanliga förstås, att det finns heta brudar och bra fotboll. Fredrik Ljungberg, honom gillar jag. Är inte han gay förresten? frågar Country Winston.

Jag tror inte det. Men på tal om het - i sommar ska ni spela på samma scen som Bob Dylan under The Hop Farm Festival i England - är ni tillräckligt berömda för att tycka att det inte är coolt?

– Tvärtom! Det är helt fantastiskt. Jag drömmer om det, säger Ben Lovett.

– Det är så stort att jag har valt att acceptera att det inte händer, säger Country Winston.

Har ni några planer på att besöka någon svensk festival?

– Jag har hört att Way Out West är riktigt bra, men vi hinner tyvärr inte i år, säger Country Winston.

Svensk musik är ju faktiskt rätt skön. Har ni några personliga favoriter?

– Lykke Li. Hon är bäst. Sen är ju Shout Out Louds grymma, säger Ben Lovett.

– Nina Persson, hon är för snygg i My Favourite Game, med hennes tatuering, säger Country Winston.

På tal om "svensk kultur". Har ni hört om Sveriges största bloggerska - Kissie?

– Jag är inte säker. Är det hon som liknar Tila Tequila? frågar Country Winston.

Se bilder från spelningen ovan!