Intervju24: Jan Helin

- 14/11/2010, 11:00 -
1 av 3

Leif R Jansson / SCANPIX

2 av 3

Leif R Jansson / SCANPIX

3 av 3

Mats Andersson / SCANPIX /

INTERVJU. Nyheter24:s Pascal Engman har träffat Aftonbladets mäktige chefredaktör Jan Helin.

När den förre Lasermannen härjade i Stockholm och Uppsala i början av 90-talet, ringde en äldre man som var lite på fyllan till Aftonbladets nattredaktion. En nattreporter, 26-årige Jan Helin, tog samtalet.

Den berusade mannen hävdade att han fiskat upp en revolver från Lidingöbron. Den unge reportern lade mannens berättelse till handlingarna. Då som nu ringer det nämligen många knäppgökar och fyllerister till tidningsredaktioner med allehanda berättelser som de anser vara av allmänintresse och avgörande för rikets säkerhet.

Nattreporter Helin sparade ändå mannens kontaktuppgifter. Några månader senare kom ett pressmeddelande från polisen som berättade att Lasermannens vapen hade hittats av en pilkande fiskare på Lidingöbron. Trots att det var sen kväll kastade sig Jan Helin på telefonen och ringde upp fiskaren, mötte upp honom och gjorde sitt första scoop.

Nästan tjugo år senare finns han kvar på tidningen, i ett hörnrum prytt med den egna tidningens och konkurrentens gula löpsedlar, ett skrivbord, en soffgrupp och några fåtöljer.. Kvällar och nätter arbetar han till och från fortfarande - det ingår i jobbet som chefredaktör för Nordens största tidning.

Har du någonsin sovit på den här soffan?

– Ja, men inte övernattat. Problemet är inte att jag jobbar många timmar, problemet är att det är svårt att förutsäga när det händer något. Man vet inte riktigt när det smäller till.

Att läsa kommentarerna till artiklarna på aftonbladet.se är inte särskilt upplyftande. De flesta som kommenterar kritiserar och spyr hat över er, hur kommer det sig?

– Det fascinerar mig faktiskt. Dels kan vi se att det ganska ofta är människor från samma krets som tycker att det är kul att gå in på Aftonbladet och kalla oss "aftonhoran".  Dels är kvällstidningskritik ett slags folknöje. Människor gillar att förfasas över oss. Samtidigt blir jag alltmer osäker på om vi som tidning verkligen ska bidra med stora anonyma nätforum där hatet och den här jävligt obehagliga tonen grasserar.

Vad gör det med dig som person, när du sitter som en galjonsfigur för Aftonbladet och får ta emot den här strida strömmen hat och kritik?

– Det påverkar mig, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Läser du trehundra mejl varje dag, som samtliga påstår att du är något obehagligt, så påverkar det ditt humör. Jag har dagar när jag blir deppig av det, vilket jag tror är mänskligt.

Den slentrianmässiga kvällstidningskritiken du talar om, har den alltid funnits eller är den något nytt?

– Den har nog alltid funnits, i och med att kvällstidningar alltid varit kontroversiella.  Nu finns det forum som gör det lättare att ta upp saker anonymt. Det gör kritiken hetsigare. Jag ser framför allt att yngre människor överlag tenderar att ha en extremt negativ syn på etablerade medier i allmänhet och kvällstidningar i synnerhet.

Kan det bero på att yngre människor upplever att de som jobbar inom media, som har makt, faktiskt inte bor i de problemområden de beskriver?

– Det kan säkert vara en anledning och är en klassisk kritik mot journalister. Att journalister inte vet vad de pratar om eftersom de inte bor där eller lever som dem de skriver om. Själv tycker jag att det är idiotkritik.

Varför då?

– För att journalistik är ett hantverk. Du kan bo på Manhattan och vara fantastiskt duktig på att berätta om Lesjöfors. Journalister skriver inte om självupplevda saker. Och aldrig någonsin har journalister bott i de områden de skriver eller rapporterar om.

Ser du inget problem när ingen på en redaktion bor i ett problemområde?

– Jo, det är ett underliggande demokratiskt problem att journalister tenderar att tillhöra samma samhällsklass. Det finns en hegemoni i journalistkåren om vad som är viktigt i berättelsen om samhället och samtiden, definitivt. Men jag tycker att det är irrelevant att kritisera mig för att jag bor i Bromma och har en uppfattning om Sverigedemokraternas värdegrund. Måste jag, bara för att jag bor i Bromma ha en viss typ av värderingar? En värdegrund är en sak och hur man väljer att bo är en annan sak.

Janne Josefsson sa i en intervju för några år sedan att svensk media har förtigit de problem som finns i problemområden, håller du med honom?

– Nej, jag håller inte med om det. Däremot finns det en beröringsskräck med Sverigedemokraterna. Men jag håller inte med om att integration inte har diskuterats, skrivits om eller rapporterats i media. Problemet med Sverigedemokraterna är enligt mig inte att de tycker att vi inte kan ta emot fler invandrare, för det får man väl tycka. Problemet är att de kombinerar det med en nationalistisk värdegrund som säger att det bara får finnas en svenskhet. Utifrån det finns en massa relevanta frågor att ställa till dem som sällan ställs. Till exempel: exakt hur ska vi uppnå ett homogent samhälle? På det borde Jimmie Åkesson svara, nu kommer han undan med diverse räkneövningar om hur många invandrare vi kan ta emot.

Har du och dina journalister ställt honom de frågorna då?

– Nej, där har svenska journalister, inklusive jag själv, varit för dåliga. Vi jobbar med att granska Sverigedemokraterna på det sättet.

I oktober förra året publicerade du Jimmie Åkessons debattartikel, ångrar du den publiceringen?

– Tvärtom. Det är en av de viktigaste publiceringar jag gjort. Mitt uppdrag som publicist är att tydliggöra Sverigedemokraternas värdegrund. Om de gör det själva, på ett så tydligt sätt som Jimmie Åkesson gjorde i sin debattartikel, så finns det ingen anledning att lägga något journalistiskt filter emellan. Jag har inga synpunkter på om Sverigedemokraterna får 5,7 procent eller 20 procent. Jag har synpunkter på om de kommer undan med att inte förklara sin politik.

I en undersökning ni själva gjorde veckan efter publiceringen noterades Sverigedemokraterna för 6,0 % vilket var en rekordnotering. Vad kände du då?

– Mitt jobb är inte att se till att människor inte röstar på Sverigedemokraterna. Mitt jobb är att folk ska veta vad de röstar på. Men visst, Dagens Nyheter ägnade sig åt att skriva om "Jan Helin-effekten" när opinionsundersökningarna publicerades. Det tycker jag dels är trams ovärdigt en så tung spelare som Dagens Nyheter och dels en obegriplig publicistisk hållning som säger att största möjliga tystnad ska råda kring fenomen i folkdjupet som Sverigedemokraterna.

 

"Ingen explicit punkare"

Enligt Marcus Birros blogg har du en gång struntat i att publicera en redan färdiggjord intervju med honom med motiveringen att du inte tycker om honom, stämmer det?

– Nej, det stämmer inte. Jag erbjöd Marcus Birro ett jobb på Aftonbladet som han tackade nej till, istället gick han till Expressen. Av för mig obegriplig anledning blev Birro förorättad av detta och började veva om det ena mer snurrigare än det andra. Han börjar säkert att göra det igen bara för att jag säger detta nu.

Vem av Expressens profiler skulle du helst vilja värva?

Leif GW Persson. Och Jenny Östergren.

Vilka av dina egna profiler skulle du minst vilja förlora till Expressen?

– Det kommer Expressen aldrig få reda på, men det är en hel rad.

Hur var du som ung, ville du förändra världen?

– Ja, jag hade nog ett starkt idealistiskt drag, absolut.

Hur tog sig det i uttryck?

– Det låg i tiden då. Jag brukar jämföra dåtidens musikjournalistik med dagens modejournalistik. Musik handlade då om identitet och livsstil, liksom mode i dag. Man vet att man blivit gammal när man tycker att dagens livsstilsjournalistik är ytlig och handlar om vad man har på sig. Särskilt unga män med avancerade frisyrer får mig att känna mig gammal. Som ung lärde jag mig mycket av musiken. Jag tyckte det var viktigt att förstå Joe Strummers texter, man fattade saker som gruvbråken i England, USA:s politik i centralamerika och sådant via populärkulturen. Idag fattar jag inte vad jag ska lära mig av en Hermes-väska, men jag förstår att jag blivit gubbe när jag säger så.

Var du punkare?

– Ja det var jag. Ett väldigt stort Ebba Grön-fan.

Hade du tuppkam och skinnjacka?

– Nej, jag var ingen explicit punkare. Kläder har aldrig varit min grej. Men mina musikaliska rötter är Ebba Grön, The Clash och The Jam. Såg Ebba Grön på Västerhaninge fritidsgård i början av 80-talet, och det var omvälvande. Jag har tydligen sagt det någon gång och nu kommer det då och då upp i nätforum när jag är i blåsväder. Det är ett litet mysterium för mig, men en av de få personliga uppgifter som är korrekta i en inte så imponerande flashbacktråd som försökte gräva upp skit om mig.