Bianca Meyer: Är lögner verkligen så dumt?

Ärlighet är en egenskap framför alla andra som männniskor uppger att de söker hos en partner, vän eller kollega. Jag tror att de ljuger. Eller åtminstone inte vet vad de menar med ärlighet. Annars är det en deprimerad person, alternativt en med Aspergers syndrom de längtar efter.

Det spelar ingen roll att vi under hela vår uppväxt fått höra att "ärlighet varar längst" eftersom vi i varje social situation får se prov på motsatsen. Verklig ärlighet kräver stort ansvar från alla inblandade. Självkännedom och mod hos den som berättar. Om du inte vet vem du är, hur ska du då kunna veta vad som är sant om dig? Men framför allt förmågan att förlåta. I ett hårt och icke tolerant samhälle är det för mycket begärt att kräva ärlighet av varandra.

Sanning kommer som en direkt konsekvens av att den mottas med acceptans.

Alltså ligger ansvaret främst hos mottagaren. Förmodligen är det svåraste att erkänna att man faktiskt ljugit. Därför måste att ljuga också vara okej. I första hand är det alltså inte att sluta ljuga, utan att börja acceptera vi behöver lära oss.

Är det verkligen det fulaste som finns att ljuga då? Dagens lögnforskning visar att människor oftast ljuger för att undvika straff men också, och detta tycker jag är viktigt, lika ofta av omtanke om andra. Även om det senare mest gäller kvinnor.

Fel typ av ärlighet kan vara det elakaste av allt. Inte bara kan du såra en människa, och såra den på djupet, du gör det med självgodhet och självrättfärdighet. Fy fan för den typen av ärlighet.

Mycket av vår personlighet och vårt beteende är ren lögn. Till och med när vi har sex ljuger vi.  Jim Morrison sa en gång: "Sex is full of lies. The body tries to tell the truth but, it´s usually to battered with rules to be heard, and bound with pretenses so it can hardly move. We cripple ourselves with lies." 

Men det finns en annan typ av uppriktighet som jag älskar och som är oerhört ovanlig. Den uppriktighet som inte behöver imponera på någon. Den osminkade, prestigelösa. Det är den ärlighet som vågar säga: "jag känner mig underlägsen dig" till vännen, eller: "jag vaknade i morse och ville dö." Mitt i en diskussion om porslin på släktträffen. Den ärlighet som inte skadar någon annan utan bara befriar.

Vem kan man då lita på? Enligt undersökningar, deprimerade människor. De ljuger mindre för både sig själva och andra. Personer med Aspergers syndrom tenderar också att vara uppriktiga och rakt på sak i större utsträckning.

Är det i ärlighetens namn ärlighet du vill ha så vet du nu var du ska leta.