Intervju24: Linda Lampenius

- 08/05/2011, 10:20 -
1 av 3

ROGER VIKSTRÖM / SCANPIX

2 av 3

FREDRIK PERSSON / SCANPIX

3 av 3

Fredrik Sandberg / SCANPIX

INTERVJU. Nyheter24 har träffat stjärnviolinisten Linda Lampenius, som berättar om psykisk terror, svåra ätstörningar och vänskapen med Playboys Hugh Hefner.

Linda Lampenius kliver otroligt snygg och välklädd ur sin svarta sportbil, och spricker snart upp i ett bländande vitt leende. Snabbt deklarerar hon - sitt omsorgsfullt polerade yttre till trots - att det rustika trädgårdscafé vi nu planerar att inta passar henne bra mycket bättre än den först föreslagna mötesplatsen.
– Tur att vi kunde träffas här, jag avskyr Stureplan.

Du växte upp i en finlandssvensk familj där båda föräldrarna var skådespelare. Hur var din uppväxt?

– Mamma och pappa var jämnt borta och syntes inte till särskilt mycket. Teatern och scenen var vårt hem – där var jag alltid med.

– När jag var åtta år började jag turnera runt världen, och då var mamma alltid med. Förutom ett år, då jag var elva år och ensam i Japan. Det var oerhört traumatiskt. Jag var 26 år gammal när jag första gången smakade sushi efter det, eftersom det var en koppling till min saknad och längtan hem under den tiden.

Din ungerska fiollärare i Finland verkar ha varit svår att ha och göra med?

– Han var extremt sträng – så hård, tuff och kall att det var helt sinnessjukt. Han var en fabrik som slipade till och fick fram några diamanter, och lämnade resterande grupp att hata musik för resten av livet.

– Genom att trycka ned barnen så fick han fram de som hade den största viljan. Men sin vilja fick man inte visa, utan man skulle bara vara likgiltig och jobba som en maskin.

Vad kunde han göra mot er?

– I orkestern så spred han en enorm skräck. När vi barn satt och spelade så tittade han på oss extremt noggrant, och märkte han att någon spelade en ton fel så bad han barnet att ställa sig upp medan alla andra var tysta, och så fick man spela om det man hade gjort fel. Och oftast var man så nervös att man då spelade fel igen.

– Han skrek aldrig, men han hade en iskall blick och sa oerhört elaka och förödmjukande saker. Det är vidrigt när man är barn. Alla var konstant livrädda.

Hur påverkade det dig?

– Var det någon som började gråta så sa han iskallt att: ”Du gråter inte”. Man skulle bara stänga av allting och fick aldrig visa känslor, så jag slutade gråta även privat.

– Först när jag äntligen sökte hjälp för mina ätstörningar år 2006, 36 år gammal, och träffade min man, så började jag gråta. I början i vårt förhållande grät jag hela tiden. Han fick ta all skit från alla år.

Har din karriär verkligen varit värd alla de här hemskheterna?

– Definitivt. Det sjuka är att jag samtidigt känner tacksamhet för min lärare, eftersom jag aldrig skulle ha kommit så långt utan hans hårda skola. Hans metod, Colour Strings Method, är teoretiskt sett den bästa i världen och jag är oerhört tacksam för att han undervisat mig med den.

– Dessutom fick jag se världen. Finland var ett otroligt slutet land, och när vi kom till New York var jag fullkomligt livrädd. Jag hade aldrig sett en mörkhyad människa, och förstod ingenting. Alla i Finland var ju blonda med blåa ögon.

Historien om din lärare påminner delvis om berättelsen om Patrik Sjöberg och hans tränare, gällande maktlösheten. Varför gjordes ingenting för att stoppa det?

– Ingen av oss barn berättade hemma. Ibland kunde mina föräldrar få reda på vad som hände eftersom jag var så rädd att jag grät innan jag gick på lektion.

– Som åttaåring var jag tvungen att sitta inne hela dagarna på sommarlovet och träna för honom - med bara en tiominuterspaus på hela dagen. Det var ett slavarbete.

Har du någon kontakt med läraren idag?

Nej, inte alls. Under tio år spenderade jag nästan varje dag med honom. Det räckte.

 

Lurad på miljoner

Tillslut så hamnade du i alla fall i Hollywood – hur gick det till?

– 1997 så var jag på Oscarsgalans efterfest i Beverly Hills, och plötsligt blev det ett stort stohej. Jag blev uppmärksammad på röda mattan, och de fick höra att jag spelade violin. Direkt såg de dollar, och ville börja boka mig.

– De bad mig flytta till USA, och två veckor senare hade jag skrivit på ett kontrakt. Dessutom hade jag ett oerhört destruktivt förhållande med en vidrig och väldigt elak kille i Finland, så det blev min chans att fly.

Var det lyckat?

– Nej, de lurade mig med kontraktet, som jag aldrig visade för någon. Det stod att de skulle ta in pengarna för alla uppdrag jag hade till sitt konto, och sedan föra över 80 procent till mig. Men de betalade aldrig vidare.

– Under ett års tid var det såhär, och de verkligen mjölkade mig på pengar och sålde ut mig överallt. Som för Playboy-uppdraget jag hade – där jag skulle tjäna 2,5 miljoner – fick jag aldrig se några pengar.

Hur slutade det?

– Ett år efter det stämde jag dem. Jag vann rättegången, men de stämde mig tillbaka på tio miljoner dollar för förtal. Det var förskräckligt, och pågick i två år. Jag fick fem miljoner kronor i rättegångskostnader, och från en tidigare anorexi sedan 14 års ålder gick jag nu via ortorexi till bulimi.

Hur mådde du under den perioden?

– Kroppen blev helt paralyserad, och det var som om jag vore förlamad. Jag blev inlagd på sjukhus i ett par veckor, och ordinerad vila.

– Men jag fortsatte i samma tempo, och efter det så fick jag fel på vänster njure, och halva vänster lunga föll ihop, medan resten fylldes med vätska. Det finns inga andra förklaringar än att min kropp var så slut av allt tränande och av att inte äta.

Pågick det här länge?

– Från oktober 1999 fram till sista gången under min medverkan i Let’s Dance 2008 så hade jag bulimi. År 2006 så spydde jag sju-åtta gånger om dagen. Tre gånger den sommaren hade jag spytt så mycket att hela min insida var sönderfrätt.

Var tror du problemen härstammar från?

– Vid de två första – anorexin och ortorexin – så ville jag själv kontrollera något i mitt liv, eftersom min lärare hade kontrollerat allting tidigare.

 

Livet med Hugh Hefner

Du har också bott på Playboy Mansion under två och ett halvt år. Vad har du att säga om Hugh Hefner?

– Han är världens gentleman. Innan hans fru lämnade honom för Rod Stewart så hade han ingen annan än henne, och hans var dödskär. Efter skilsmässan blev han bitter och började låtsas att han hade ett harem omkring sig. De första tjejerna han skaffade var tvillingar Mandy och Sandy, vilka var männens yttersta fantasier och drömmar.

Man kan gissa att du inte var den enda med ätstörningar där?

– Nej, det konstiga med tvillingarna var att de var pinnsmala, trots att de brukade beställa upp enorma mängder glass på rummet varje kväll. Tillslut var jag tvungen att fråga kockarna hur det gick ihop, och de berättade att de spydde upp allting de åt. Det var första gången jag kom i kontakt med bulimin.

Är det inte osmakligt med en gammal gubbe och hans entourage av unga, snygga tjejer?

– Inte för män - för dem är han ju Gud. Det är inga män som tycker att det är konstigt eller äckligt. Men jag ser det också annorlunda, eftersom jag var som en dotter för honom. Han brukar fortfarande skicka julkort.

 

Linda Lampenius medverkar i kväll i Det blir bättre klockan 21.00 på TV3.