Quetzala: Den mystiska kvinnohemligheten är en myt

- 22/03/2012, 16:44 -

"Vi skrattar och kollar på film. Pratar om allt mellan himmel och jord. Ligger (usch). Delar hemligheter, minnen från barndomen, något hopplöst fragment från framtiden, berättar något jobbigt så att man kan få sån 'tillit'."

Jag vet inte om det är för att jag har så oärliga bruna ögon eller var skon klämmer. Men jag råkar väldigt ofta ut för det här frustrerande scenariot.

Jag träffar en kille. Han verkar helt normal. Eller så pass normal en person kan vara och ändå vilja vistas i samma solsystem som mig.

Ja, i alla fall. Allt är alltid kanon. Jag har vunnit på kärlekens tombola. Vi skrattar och kollar på film. Pratar om allt mellan himmel och jord. Ligger (usch). Delar hemligheter, minnen från barndomen, något hopplöst fragment från framtiden, berättar något jobbigt så att man kan få sån "tillit".

Kysser aldrig. Herregud så sjukt - kyssa någon som man inte älskar? Helt barockt.
Lagar god mat. Köper ett trevligt vin då och då. Håller verkligen inte i handen på stan.

Och så händer det. Samma rutin gång på gång. Jag sitter i soffan eller kanske i bilen. Tittar ut i tomma intet. Ser ut som att jag tänker på något oerhört traumatiskt. Mina ögon kanske till och med tåras (men mer av att de stirrar utan att blinka och blir torra av dålig luft). Och killen frågar intresserat "vad tänker du på?".

Antingen så låtsats jag inte höra eller så svarar jag helt enkelt inte. Eller så tittar jag sammanbitet ut genom rutan, ner i mitt knä, andas ut. Tar sats för att säga något, hejdar mig, suger på varje bokstav.

– Ingenting.

Och efter det så slår det aldrig fel. Mannen i fråga blir plötsligt helt besatt av att "lösa gåtan", "förstå hemligheten", "knäcka koden", "avtäcka ditt väsen". Som att mannen plötsligt blev Robert Langdon i "Da Vinci-koden", eller någon slags kärlekens Ture Sventon. Hopplöst.

Framförallt är det hopplöst och tidskrävande för - och här kommer nyheten (melodi: Ulf Lundell "Oh la la jag vill ha dig") - det finns ytterst få kvinnor, om ens någon, som skrider fram som mystiska kvinnoväsen och bär på mystiska kvinnohemligheter i sköra kvinnohjärnor samtidigt som de försöker lägga band på sina bultande kvinnohjärtan.

Detta är något som jag bara vet. Jag har bara bruna ögon, hatar närhet, pratar inte om känslor och njuter av tystnaden. Det finns inget mystiskt över det. Mystiken är en myt.

Jag har bruna ögon för att brunögdas gener dominerar eller vad det nu är frågan om.
Jag hatar närhet för det är geggigt och svettigt.
Jag pratar inte om känslor för det gör mig utmattad.
Jag njuter av tystnaden för det är ett himla skval hela tiden.

Det är inte djupare än så. Jag döljer inget särskilt. Jag har inte rånat någon bank. Jag är inte född man och har opererat om mig till kvinna.

Tyvärr slutar de här relationerna alltid på samma sätt. Antingen blir han besviken över avsaknaden av hemlighet eller så tröttnar han på att jag är så "mystisk" eller "hal".

Eller så tröttnar jag på alla dessa jävla frågor om vad jag tänker på.