Allsångskrönika: Tanterna har ersatts av en twitterbänk

"Du vet att du måste skriva en recension om det också va? Det behövs när det är Sveriges mest folkliga program". Chefens ord var ingen fråga - men jag var frågande över hur det skulle gå.

Kollektiv glädje förankrad i en charmig programledare och pigga sånger passar inte mig. Allsångseuforin placerar mig i en mental protest där andras handklappningar får mig att ifrågasätta människans beteende. Men det ska ju inte Måns och gänget behöva lida av, så några timmar senare placerade jag mig på den regnfuktiga träbänken framför Sollidens scen och låtsades vara av arten tacomyz för att göra en rättvis bedömning.

Tjugo minuter innan sändning trampade Måns in på scenen och gav publiken enkla order: "Skit i vad jag säger, jubla bara efter varje ord". Han vägde upp sitt gubbskägg med att tugga på en dextrosol och jag lekte med tanken att han i stället ursäktade det vita pulvret under näsan. Vilket så klart inte skedde.

En flickkör fick äran att inleda årets säsong och det var ungefär lika roligt som det låter. Jag funderade mest på hur de stackarna som placerats längst bak kände sig. Sedan studsade Laleh in i gröna byxor, sjöng om vårens första dag och pratade om alla bommulstussar i publiken. Hon syftade på de äldre människorna med klokt hår, vad hon missat är att de är fridlysta numera. Allsången har fasat ut de äldre och ersatt dem med en så kallad "twitter-bänk". Inte uttalat, men jag har svårt att tro att Inga-Gerd 85 år skickar en tweet till Gösta, 78, och hashtaggar Sean Banan.

Därefter fortsatte tillställningen med ett fotbollsnummer där Markoolio och E-Type gav en onödig påminnelse om att de fortfarande går hem i teve-rutorna, Magnus Uggla visade att han inte bara hänger på nattklubbar och Arne Hegerfors rabblade några mästerskap. Ursäkta den detaljlösa informationen, men jag var halvvägs till vargarna när detta genomfördes.

Den som fick mig att vända tillbaka var Agnes. Efter nästan en timmes smilparad genomförde hon sitt nummer utan ett enda leende och bevisade att talang överväger dagisdans à la Sean Banan och Markoolios bolltrixande.

Måns då? Han var rolig utan att framstå som en timanställd dagisfröken och lyckades vara pigg utan att bli en synonym till käck. Men för att allsången ska bli mer spännande skulle jag vilja se fler seriösa musikakter, mindre spex och att även bomullstussarna får känna sig inkluderade. Men å andra sidan kanske det tar udden av tacomyzet.