Farzad Nouri: "Belönar mig själv med snus"

Jag har aldrig fattat hur folk kan bli beroende av alla möjliga saker, allt från socker till cigaretter. Förrän nu. Jag har nämligen insett att jag är beroende av snus. Det började med att jag festsnusade emellanåt. Sen började jag snusa i och med att jag började ståuppa, jag behövde få ner pulsen både innan och efter gig. Började sakta snusa under dagarna också. Och suget blev allt starkare. Men fortfarande viftade jag bort mitt beroende med ”Äh jag kan sluta när jag vill”. Det var förnekelsestadiet. Jag är förbi det nu. Numera befinner jag mig i förhandlingsstadiet. Jag förhandlar mig själv och låter mig förtjäna en prilla.

Oavsett vad jag gör så känner jag att jag förtjänar en snus.
Jag har försökt sluta sex gånger. Bestämde mig första fem gångerna för att endast gästsnusa, alltså endast snusa om någon annan har(läs snylta). Sakta skulle jag avvänja mig.
Jag köpte inte snus, för hade jag inte den där dosan i fickan så kunde jag ju omöjligt plocka upp den och sula upp en jävel under läppen. Det var tufft. Varje gång jag gick förbi Pressbyrån var jag tvungen att kolla bort. Jag gick förbi med en tidning mot huvudet så jag inte kunde se affären, som kändisar gör när de inte vill vara med på bild.

 Men så fort jag träffade någon som hade snus så blev jag som pundaren i Amerikanska gangstafilmer ”Kom igen, bara en snus, snälla säg att det är white du snusar. Ah det är white? YES!”
Jag kände nästan eufori. ”Jag har ju slutat egentligen, men en snus här och där är ju inget beroende, tack”, motiverade jag mitt gästsnusande.

Har, som sagt, fått mer förståelse nu. Något gick dåligt igår och jag gick och köpte en dosa. Och jag kände verkligen beroendet. Det kontrollerade mig och inte tvärtom. Jag inte bara förtjänade utan jag var verkligen tvungen att ha för att fungera normalt. För att kunna skriva den här krönikan. Känner mig låg efter varje gång jag spottar ut snusen. ”Var det verkligen värt det? Var det verkligen så härligt? Det här borde jag kunna klara mig utan”.

Är jag mig själv med eller utan mitt nikotin. Det är lätt att bli sugen när något går dåligt, jag frågar mig själv, är jag en tragedi ifrån att bli alkoholist? Alltså ett annat beroende. Nä, det steget känns långt. Men steget till att snusa i vardagen kändes också långt en gång i tiden.
Ett beroende är ett beroende, man byter bara beroende. När jag inte snusar äter jag.

Men det här ska bli min sista snusdosa. Jag vill inte ha den dåliga andedräkten. Jag vill inte känna mig låg efter att jag spottat ut den. Och pulsen får gå ner av sig själv. Hoppas bara ingen i min närhet har snus närmsta månaden, för risken finns att jag kommer gästsnusa.
Hoppas jag klarar en månad. Det är den första månaden som är tuff. Sen har jag bevisat att jag kan sluta.

Och då förtjänar jag en snus.