"Låten som definierade vändningen i mitt liv"

Satt i bilen häromdagen och försökte leta fram någon radiokanal som jag kunde få in. Det lät som att jag försökte hitta en frekvens där jag kunde tjuvlyssna på ryska militärhemligheter. Brus, röster, brus, någon melodi som slank igenom i två sekunder, glädje, men sen brus igen. Jag sökte och sökte och till slut hittade jag en kanal som spelade The Cranberries gamla hitlåt "Zombie". Det högg till i magen och jag slängdes direkt tillbaka till 1994. Fotbolls-VM var över och skolan hade börjat.

Jag hade börjat i en ny högstadieskola, Hässelby Gårdsskolan. Jag hamnade i "fel" klass. Alla mina vänner från mellanstadiet gick i 7A och jag slumpades in i 7B. Hittade ett par vänner. Men de var, vad ska man säga, lite mer tuffa. Jag hade ju varit en "uppmärksamhetskille" i mellanstadiet. Men här i gymnasiet var alla större, roligare, coolare, snabbare (ja det var viktigt att vara snabb/bra på idrott) och starkare. Från att ha varit äldst i skolan så var jag nu yngst, och det blev inte lättare av att jag var kort. Till skillnad från många andra med persisk bakgrund fick jag inte mustasch och växtvärk förrän i nian.

Jag var ändå fortfarande killen som alltid ville ha sista ordet. Ville ”knäcka” folk. Minns ni när man knäckte folk? Man sa något som skulle ”döda” diskussionen och så sa man "knäckt" och inte alltför sällan ledde det vidare till att någon svarade ”bräckt, spräckt, dubbelknäckt”. Jag vet inte vad som menades med det, men jag var grym på det. Rapp i käften. Hade för stor mun för mitt eget bästa.

Jag trivdes inte i den nya miljön med knäckande. Kände att jag ofta förlorade. För ett ”knäckande” var aldrig över, man visste att man skulle få igen när tillfälle gavs. Även under lektionstid. Gick konstant runt och var på helspänn. Vi skulle ju nu börja få betyg och jag ville bli mer seriös i skolan. Ville inte gå runt och vara tuff, ville bli mer anonym. Tänkte att det var slut på det roliga och nu började allvaret. Trodde det ena uteslöt det andra.

Det var jobbigt för en tolvåring. Kom hem och grät ibland. Ville sluta skolan. Jag var långt ifrån mobbad, tvärtom, det fanns förväntningar på att jag skulle vara den där coola killen som jag hade varit i mellanstadiet, men jag kände mig ändå liten.

Öppnade upp mig för mina föräldrar. Gick hos skolans psykolog. Och fick till slut byta klass. Hamnade i en klass där jag både hade kul och pluggade. Där skrattade vi åt varandras knäckningar, det fanns inga hämndaktioner - inte under lektionstid i alla fall. Minns att vi en dag satt i uppehållsrummet och sjöng med till låten ”Zombie” och alla skrattade.

Den där låten blev MIN låt. Det var liksom låten som definierade en vändning i mitt liv. Kommer aldrig att glömma den här låten.

Det ena uteslöt inte det andra. När låten var slut började det brusa och jag fick leta vidare efter någon radiokanal.