"Mål att köra tills jag inte kunde andas längre"

Tidigare i veckan gick bloggaren Paow ut i sin blogg och berättade att hon använt kokain. Jag vet inte om ni är bekanta med Paow, men hon är en av alla de här unga våldsamt snygga blondinerna som skriver om sitt bitvis vilda fjortisliv. Hårt festande och kärleksskandaler står oftast högst upp på schemat.

Paow berättar att hon tidigare tog droger vardagligen, men att hon nu har slutat. Hon berättar att hon även slutat att andas i påsar - "som på film" - skriver hon. Andas i påsar gör hon när hon får ångest. Och ångest får hon när hon har mycket tvätt. True story.

Hur som helst. Jag tycker att Paow är oerhört modig som går ut och berättar. Hon vet att tusentals småtjejer läser hennes blogg, hon vet att annonsörer kan flippa, hon vet att folk kommer att gotta sig i hennes förflutna, hon vet att missunsamma tråkmånsar på Flashback kommer sprida skit, hon vet att föräldrar till småtjejer säkert kommer ställa henne till svars. Men hon berättar ändå. Istället för att tiga ihjäl.

Det finns hur många bloggbrudar som helst som festar med kola lika hårt som Tony Montana varje helg, men som tiger ihjäl och saknar självinsikt.

När jag var i Paows ålder fanns inget Twitter, inga bloggar. Ingen fotograferade, ingen memoerade, ingen brydde sig. Allt skedde bakom lykta dörrar.

Jag slog runt på varenda Stureplanskrog i mina leopardtights, mina nitar. Tror det var veckan efter att jag tagit ur min tandställning som jag provade kokain första gången. På en utekväll kunde du bli tillfrågad minst tre eller fyra gånger om du ville ha en näsa.

Och som troféflickvän i den här fantastiska staden var det alltid god sed att alltid bli erbjuden först, bäst och mest. Jag tackade nej flera gånger i veckan. Ofta tackade jag ja.

En gång vaknade jag upp någonstans - ingen aning om var - och blödde näsblod. Mindes inte hur jag kommit dit, vägde 43 kilo, hade inga strumpor i skorna, kläderna ut och in, stämplar på handleden som jag inte minns var de kom ifrån.

En gång i Barcelona hade jag som mål att köra tills jag inte kunde andas längre. Jag överdoserade och svimmade. Blod överjävlaallt.

Det fanns alltid ett nummer till privatläkare som kunde komma då. Sen kommer - oftast - avtändningen.

Jag har levt med missbrukare i flera år. Det finns ingen värre känsla än att sitta och vänta i flera dygn på någon som aldrig kommer hem. Alltid hamna hos röstsvar. Se någon du älskar mer än något annat börja morgonen med en lina. Eller hoppas att någon du älskar ska ta kokain istället för att dricka alkohol så att "han kan nyktra till".

Se någon du älskar bli aggressiv och ful och personlighetsförändrad. Förvridet ansikte, varggrin, blottade tänder, obsidiansvarta ögon. Någonstans där slutar det att vara roligt.