"Jag är en överdramatisk, divig liten emosnorunge"

Här tänkte jag egentligen skriva 2 500 tecken om Micke Brinkenstjärna eller kanske om popstjärnan som dömdes för sexuellt ofredande eller något annat som vi skvallrar om - på behörigt avstånd - i den här ankdammen som ingen egentligen bryr sig nämnvärt om, förutom vi navelskådare som vadar i skiten.

Men jag har inget särskilt att säga om varken ditten eller datten. Tänkte därför ägna hela den här värdefulla platsen åt att svara på en enda mening i en bloggkommentarer som trillat in. "Överdramatisk divig liten emosnorunge", skrev personen, och tillade att jag hade för mycket fritid.

Ja, på det kan jag bara skriva under. Det är fruktansvärt enkelt att göra sig själv till ett offer och jag hatar att vara vuxen, jag hatar ansvar, jag skyr det som pesten. Jag andas och pissar regression.

Divig vettefan, men visst jag kan ge er det också. Och är man lite lagom slirigt eller klädsamt självdestruktiv och dessutom börjar bli lat eller trött på sitt eget uttjatade modus operandi - herregud jag närmar mig 30 - så är det väldigt enkelt att dra sig till en destruktiv relation och låta någon annan sköta grovjobbet åt en.

Även fast det här handlar mycket litet om män, kvinnor eller kärlek, för varken någon du älskar eller älskandet i sig kan definiera hela din person.

Men det är ett enkelt sympton, det här med att stanna kvar och låta någon annan mangla en psykiskt eller fysiskt. Så sitter man där en dag och i en sekund av klarhet så undrar man vad fan som hände med alla åren.

Vad hände med livsglädjen.
Vad hände med självkänslan.
Varför vågar jag inte längre prata.
Varför går jag som på äggskal.
Varför skäms jag.
Varför räknar jag andetagen för att kunna sova.
Varför känner jag svärtan genom väggarna.
Varför ser jag blod när jag blundar.
Varför väcker jag mig själv ur vackra drömmar i tron om att det är mardrömmar.
Varför är jag rädd.
Varför gråter jag när jag är lyckligare än någonsin.
Varför gör det ont.

Ja, det är bekvämt att lägga det på någon annan. Nästan mysigt att knäppa sin offerkofta riktigt ordentligt, supertight, hela vägen, aldrig låta det blåsa in och mötas i sorgen. Vi ältar, vältrar, knarkar den, vänder ut och in, upp och ner. Vi blir medberoende i sorgen. Vi tröstar och stöttar varandra med samma berättelser, samma mörker men kanske i olika nyanser.

Vissa säger att det blir bättre. Vissa peppar. Någon ger upp. Andra är kvar och har en lång väg kvar, om de ens beslutar sig för att vandra den.

Lika svårt som det är att falla in i sorgen, lika svårt som det är att ge upp allt hopp och låta sig besegras av sorgen. Lika svårt är det att inse när sorgen dragit vidare till nästa stackare att bosätta sig i för en stund – ja, så länge som värddjuret tillåter eller står pall.

Stå där, som en riddare redo att hugga och gå till attack bara för att inse att ens rustning har vittrat sönder och att kriget är över för länge sedan.