"Jag har överlevt ännu ett år"

Jag fyllde år i torsdags. Första december förra året hände samma sak. Jag hade överlevt ett år till. Det är egentligen allt jag gjort och ändå blir jag firad. Mina föräldrar har gjort det mesta jobbet, jag har bara överlevt och det i sig är ingen bedrift när man bor i Sverige. Samma sak varje år. Facebook-gratulationer i hundratals.

När jag tänker efter så har jag nog aldrig fyllt en siffra, jag har alltid bara kommit ett steg närmre trettio. Det är i alla fall vad andra säger, ”Grattis, ett steg närmare trettio”.

Jag fyller trettio nästa år och vet inte riktigt vad som händer vid den åldern som alla tjatar om. Vaknar jag upp med en större penis? Det hade förstås varit spektakulärt. Kommer jag se världen med andra ögon? Kanske kommer jag vakna och höra vad alla tänker. Nej, det enda som lär hända är att trettio byts ut mot barn. ”Grattis, snart dags för barn”. Vad är det för planer folk har för mig? Har alla haft ett möte och bestämt dagordningen?

- ”Först tjatar vi om artonårsdagen, sen tjugo, sen räknar vi ner (upp?) till trettio.”
- ”Vad gör vi när personen fyllt trettio då? Är det över?”
- ”Nä, då går vi på om att skaffa barn”
- ”Meh, efter det då?”
- ”Då är det femtio, frågor på det”

Och så håller det på.

I dagsläget känner jag varken någon kris komma eller någon särskild upprymdhet över nästa år vid den här tiden. Jag vet liksom inte vad jag förväntas göra. Ska jag förbereda mig, skola in mig, börja bete mig annorlunda eller stoppa in skjortan i byxan så långt det bara går? Jag förväntas väl börja äta pizza med kniv och gaffel kanske.

Nej, det enda jag planerar att göra är att överleva. Förhoppningsvis klarar jag mig. Ert tjat om barn är trots allt något jag ser fram emot.