Elin Kvist: "Jag mot dem"

Det är den lilla staden med de stora rösterna - i landskapet som alla vill gräva bort och förpassa till Danmark. Kristianstad. En tillsynes sömnig skånsk håla. Ett - utifrån fördomarna dömt - tillhåll för högstadiefylla och mopedistligor. Och en sjuhelsikes talang, med en liten gymnasieskola som avlat inte mindre än fyra fantastiska finalidoler genom åren. Två av dem - Robin Stjernberg och Amanda Fondell - ställs mot varandra i årets final.

Med facit i hand har skolan lyckats föda upp talanger likt en artistisk karriärskennel. Artister som vågar äntra scenen framför en kritisk miljonpublik och ta emot glåpord från en man med för korta byxor och för stort skägg.

Jag har tänkt mycket på det där - om småstäderna och landsbygden. Och hur den pushar, utvecklar och driver människor framåt. Och längs vägen långsamt förgör.

I Skåne finns den bygd där jag själv växte upp och tillbringade en barndom full av kärlek och trygghet. Där jag - helt enligt bullerbybokens samtliga kapitel - sprang barfota i trädgården och tuktade mina lite för trivselmulliga, och mycket för busiga, ponnyer.

Men det var också där jag upplevde snålblåsten i landsortsromantiken. Där jag bevittnade grabbgängen, med vaxstela frisyrer och unga mödrar, kasta skällsord efter den rädda pojken i backen, och såg tjejerna med navelpiercing och slingad lugg slänga blickar som - i bästa fall - kunnat döda. Reglerna var enkla och acceptansnivån körd i botten. Gå aldrig någonsin utanför ramarna. Håll dig till normen och följ den ortodoxt. Det här var platsen där ingen vågade vara sig själv och alla ville vara som varandra.

Det var längs grusvägarna jag upptäckte hur småbyarnas inskränkthet och smala världsbild kan nagga självförtroenden i kanten, plocka isär personligheter och avlägsna beståndsdel efter beståndsdel - tills inget utom skalet finns kvar.

Men det är även det här klimatet som eggar till revansch och långsamt bygger upp. När det har blivit en fråga om "jag" eller "vi". Om "de" mot "mig". När man har bestämt sig och gjort sitt val. Valet att stanna och förevigas i den roll man tvingades anta under skoltiden eller våga lämna och gå sin egen väg. När man varken vill, ska eller kan stanna kvar. Stanna enligt samma mönster, rutin, vardag och historia som skrivit så många gånger förr. Samma stigar som tidigare trampats och samma mål som uppnåtts innan de ens egentligen satts.

Missförstå mig rätt. Jag kan avundas alla de som finner sig i det lilla. Som söker lyckan i vardagen och låter bilderna, drömmarna, målen, hoppet och livet passera i sakta mak. Utan stressen av att ständigt lyckas eller det påtagliga brösttrycket av sin egen prestationsångest. Jag kan förstå charmen med att slippa vakna kallsvettig mitt i natten för att man tror att man missat deadline eller tjusningen i att inte behöva glömma bort sitt namn och ålder på grund av en stressrelaterad blackout.

Men är det här fasen av individualitet och mognad så låt gå.

För med stor sannolikhet är det här som idolernas hemlighet ligger. De var några andra. Några som ville, behövde och slutligen lyckades fly. Inte nödvändigtvis slå tillbaka men åtminstone knäppa skeptikerna och skolgårdsmobbarna på fingrarna.

I det stora livet genom sin uppenbara framgång och talang. I det lilla genom att långsamt trycka "ignorera" i botten när vänförfrågningar i strid ström flödar in från elakhetens konungar - trevande efter förlåtelse och evig vänskap.