Söndag 13 Jun
Stockholm

"Julrean är Satans påfund"

KRÖNIKA. Nyheter24:s nöjeschef Elin Kvist om det värsta en julfet hemvändare kan vara med om.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Elin Kvist

Elin Kvist är nöjeschef på Nyheter24.

Hennes blogg hittar du här.

Stanna, stoppa, stirra, stressa. Andnöd. Panikattack. Torgskräck. Och ett hår som konstant klibbar fast I  det där grusiga läppglanset man hittade längst ner i handväskan.

Julrean är Satans påfund.

För det är ju sällan man är i sin estetiska toppform när man är hemma över julen, och ändå ska man tvunget bege sig från hemmets lugna vrå. Efter oskäliga mängder ischoklad har man drabbats av ett mindre kraterlandskap av finnar, en mindre energiskog har vuxit sig stark kring de onoppade ögonbrynen och en nykomling till mage, som buktar ut så där lite Bridget Jones-osexigt över jeanslinningen, syns i den med svordomar besudlade helkroppsspegeln.

Trots att det enda man egentligen vill göra är att etsa in liggsår i ändan och frossa i filmer med för lite handling och för mycket känslomässigt blaj, så ger man sig ut.

Man är frivilligt fast i sin hemstad. I samma sekund som man kliver ur bilen hoppas man till Gud att man inte träffar någon man känner. Som man ska prata minnen med. Eller åja och åma att “det var verkligen sjuuuuuukt längesedan”. Ja, tror fan det.

Och så börjar slutligen jakten.

Det är mellansdagsrea och alla, precis varenda jävla kotte man känner, har tagit sig till “stan” för att gå loss på rödmarkerade vårkollektioner och tröjor med foundationspår i urringningen. Man gräver sig kollektivt svettig efter Stella McCartney-leggings i icke-fönyelsebart strechmaterial och jagar med något tomt i blicken runt i affär efter affär efter affär. Detta fullkomliga vanvett pågår tills kassörskan på H&M, efter en 40 minuter lång kö, glömt larma av volangkappan och en argsint gymjätte till vakt griper tag i ens arm vid en tjutande utgång. Då faller man ner i en förkrossad – om än osande – hög på det kaklade golvet. 

Men efter en aningen för vattning jullatte är psykbrytet ett minne blott, och istället smyger sig den sedvanliga “Måste ha en kofta”-ångesten sakta men säkert på. Svetten lackas i pannan och ilskan kokar 800 Ebba Grön-grader. Och hur kunde man vara så urbota dum att man tog en polotröja i ett akrylmaterial som inte andas? Just det. Man hade önskat sig den stickiga skiten i julklapp.

Men den såg onekligen bättre ut på skyltdockan i onlinebutiken, det måste man säga. Fast vad gör det? Om två månader har man ju köpt det där gymkortet, invigt de där skitsnygga (men tyvärr fasliga oergonomiska) löpskorna från rean i Milano, sprungit så där TV Shop-spänsigt och lättsamt på löpbandet och har kroppen i fullkomlig topptrim. På måndag, då börjar det. Ens nya liv. Det är då det händer och allt vänder.

Verkligen, verkligen supersynd att det är så många dagar kvar till måndag bara.

Kommentera
Kopiera länk
Dela