Varför vill man fly från den som betyder mest?

Det går inte att skriva om kärlekutan att det blir klyschigt. Jag tänker försöka ändå.

En vän brukar prata om attman inte ska lägga alla ägg i samma korg. Tar det slut så är manfucked. Allt som alldeles nyss var fantastiskt och vackert och rosa och glittrigt är då bara förstört och en massa krossade förväntningar, drömmar som aldrig blev avoch ett "jag ska aldrig aldrig aldrig sätta mig i den härsituationen igen". Men det är som en bakfylla, man lovar ochsvär att man aldrig ska göra om det, men nästa helg står man därfem i fem med shots igen.

Jag blir fruktansvärd när jag ärkär. Jag blir som en treåring, jag testar gränser, jag vill fly. Men jag har gått förbi stadiet med högljudda bråk, dörrsmällande och tårar. Istället blir jag kort och kall och introvert. Omöjlig att förstå, omöjlig att leva med. Hur han än gör blir det fel.

Jag hittar tusen och åter tusen anledningar till varför det intekommer att funka. Ju mer jag tycker om honom, desto jobbigare blir jag. Det är inte medvetet, men jag vet att jag försökerstöta bort den jag tycker om mest. Otroligt ologiskt eftersom jagegentligen bara vill att han ska säga att han inte kommer att lämnamig.

Kärlek är så in i helvete svårt och inte alls sådär okomplicerat som man önskar. Det är inte som på film, förverkligheten har inget manus. Det finns inget skrivet om hur man ska göra för att inte bli sårad och för att inte såra. Och tyvärr är det ingen glammig skådissom kan rycka in och spela huvudrollen när allt känns för jobbigtatt ta itu med själv.

Jag har svurit så många gånger på att aldrig försöka mig på med något som har med känslor att göra igen. Men så kommer det någon som orkar med mig, som kan hanteraatt jag konstrar och försöker dra mig ur och inte riktigtaccepterar att det ska få bli så lätt den här gången.

Jagantar att man bara måste våga riskera att det kan gå helt åt helvetemed alla de där äggen. Vem vet, kanske klarar de sig finfint den här gången.