Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Quetzala: Att aldrig ha varit älskad

1 av 1

Nyheter24

Nöje | 18/01/2013 11:12

Nyheter24:s Quetzala Blanco om sitt misslyckade kärleksliv.

Det här är inte direkt roligt att skriva, för det är pinsamt att erkänna både för sig själv och för andra. Vet inte vad jag skulle berätta först. Ska man börja med lyckan eller med sorgen? 

Man måste kanske inte ens dela upp det. 

Jag trodde så länge, så långt efteråt att allt var över, att jag visste vad sann lycka var. Jag kunde alltid stolt säga att jag var tacksam över att ha fått uppleva ren, oförfalskad kärlek och att det var det som gjorde att det inte spelade någon roll vad som skulle komma sen. 

För den kärleken, även om den hade gulnat lite i kanterna och även om jag inte minns så mycket längre, den var stark nog.

Nu vet jag att jag hade fel.

Kanske var jag tvungen att ljuga för mig själv för att kunna gå vidare, vältra mig i självbedrägeri för att kunna slicka såren ordentligt och inte bli hel just, men kanske mindre paj?

Men jag insåg det alldeles nyligen, precis innan julafton var det liksom glasklart – och vidrigt smärtsamt att fatta att allt jag någonsin byggt upp relationer på har glidit på ett ostadigt fundament av lögner, osäkerhet och ännu mer lögner. 

Jag har levt med män som jag har trott att jag har älskat besinningslöst, men först i efterhand har jag förstått att den kärleken aldrig har varit besvarad, och det vettefan om jag ens varit kär på riktigt någonsin i livet. 

Många av dom älskade att jag aldrig ställde några krav, att jag älskade totalt villkorslöst och enormt destruktivt, att jag struntade i dåliga sidor helt och hållet och alltid förlät precis vad som helst, hur som helst. 

Två krav har jag alltid haft och det är att den jag är med ska få mig att skratta och vara cp-bra i sängen. 

Förstår ni hur många såna killar det finns, framförallt när man som jag skrattar åt typ fräckisar eller ordvitsar, och i sängen bara kräver en dominant kvinnohatare? 

Det fanns ingen ände för vad jag kunde tolerera, och jag trodde länge att jag var stark och jag satte prestige i att vara så kall som möjligt. För att kunna vara kall och palla vad som helst var jag tvungen att skapa en egen helt tilltrasslad värld med egna regler – eller snarare helt laglös – där allt kretsade runt bekräftelse och att förekomma ett svek, att alltid hinna först.

Allt för att känna sig lite mindre dum. Först nu har jag insett att jag inte alls var särskilt stark. Snarare tvärtom metalt svag som spelade det spelet. 

Förmodligen var jag heller aldrig kär, inte riktig kärlek. Förälskad i killars maktspel, faller lätt för playerns smoothtalk, känner mig utvald vid varje nattligt booty call och ser douchekillens silent treatment som en belöning och inte som en bestraffning. En del av mig njuter också av smärtan i att bli lämnad. 

Fattar ni hur stört det är? 

Ett exempel: en höst träffade jag en kille som jag blir blixtkär i. Efter att ha dejtat i två månader så visste jag att det snart skulle sinkas. Efter ungefär en miljard såna korta romanser så har min magkänsla aldrig fel vad gäller sådant. 

Snart skulle han börja devalvera mig och tröttna, han skulle byta ut mig mot nästa erövring. Dags att skrida till verket för mig då. 

Så när killen var på jobbresa så åkte jag hem till mitt ex, och när jag sitter halvnaken i hans soffa med bara hans träningsjacka på mig så frågar han mig vad jag gör hemma hos honom när jag ändå har pojkvän. 

– Du har ju flickvän. Vi har ju aldrig brytt oss om sånt där och det vet du, säger jag. 

– Det måste ju betyda att du fortfarande älskar mig, säger han.

– Ja, det är därför. Jag älskar dig, sa jag då.

Men jag ljög då också. För jag vet inte hur det känns, jag har aldrig känt det och den dagen det händer – om det ens någonsin gör det – så kommer jag inte fatta det.