"Därför skulle jag aldrig köpa en skiva"
Nyheter24:s Emma Malmlöf om varför hon saknar när musiken inte var lika tillgänglig, om nostalgi, power hit radio, 2000-talet och klumpiga mp3-spelare.
Emma Malmlöf, 22 år, är nöjesredaktör.
Hon twittrar här.
Jag minns min första mp3-spelare. Entung och klumpig sak som egentligen inte ens var min utan brorsans ochsom kallades jukebox. Den såg ut som dagens små externa hårddiskaroch på displayen rullade pixlade låtar av Sash, Darude, Blümchen och Absolutehitmania fram. Den vägde ungefär som en halv tegelsten och möjligtär att man hade kunnat släppa den från tredje våningen utan attden skulle få en skråma tack vare sitt tjocka gummiskydd.
Vi nästan slogs om den. Men jag vissteinte hur man la in nya låtar så det slutade med att jag lyssnade påtre stycken.
Min, ett par år yngre syrra släpadedå fortfarande runt på sin CD-spelare med flygplanshörlurar. Medsig hade hon jämt ett sådant där svart CD-fodral med dragkedja.Hon lyssnade snällt igenom hela skivan innan hon bytte till nästa. (Min första skiva var för övrigt Markoolio).
Men jukeboxen drog batteri som att detkrävts ett helt kärnverk för att underhålla den så under längreresor låg den stendöd i någon väska och repades av sand frånnågon charterresa året innan. Det var då jag upptäckte Power hitradio, en svensk radiokanal som numera kallas NRJ. Det var ingetprat, de spelade den senaste hiphopen och R&B:n.
Jag minns det så väl, 2003. Manväntade på att ens favoritlåt skulle spelas på radio. I mitt falldå splitternya “Where is the love” med superheta Black EyedPeas. När den kom skrek jag högt och maxade volymen. Sedan skruvademan ner igen efter och hoppades på att den snart skulle spelas igen.
Det fanns ingen lycka så värd som närens favoritlåt spelades.
Sedan kom LimeWire och Kazaa. Plötsligthade någon polare laddat ner Scooters ”Nessaja” och så satt mandär och lyssnade om och om igen. Sedan fick jag min första Jos(Jens of Sweden) – en liten, vit och stilren mp3 som plåster påsåren för en operation jag genomgått. Nu kunde jag lyssnapå mina låtar hur många gånger jag ville.
Radion blev helt ointressant. Power hitradio lades också ner 2004 och det blev för mycket snack i den nyakanalen. Sedan följde iPod nano, shuffle, touch och plötsligt blevmusik så tillgänglig att jag inte uppskattade den så som förut.
Det var ingen thrill att plocka upp sinmp3. Inte som det var med de där CD-skivorna.
Jag tillhör generationen som äruppvuxen på Oboy, billys panpizza och mikromacka. Som fortfarandevid 22-års ålder inte äter någon annanstans än framför teven. Som trodde att datorerna skulle explodera när 1999 blev 2000 ackompanjerat av E-Type och tjejer iklädda silverbehåar med tomtebloss vid bröstvårtorna. Som tittade på MTV för att de faktiskt spelade musik.
Tror du att jag går och köper en skiva i dag? Inte en chans. Detfinns inte på kartan för mig. Men hur mycket jag än älskarSpotify, som jag dagligen använder, och Youtube, så har detnågonstans förstört glädjen med den där favoritlåten.
Jag minns fortfarande min syster ibilen, då varje skiva spelades klart innan hon bytte till nästa.Hur hon för varje spelat spår visste att hon snart skulle närmasig sin favoritlåt på skivan.
Numera hör jag en låt. Shazamar denmed min Iphone, slår upp den i Spotify och spelar sönder den påtre dagar.
