Snart finns det ingen kvar som kan berätta allt jag inte vet

Om jag undrar över något så googlar jag. Jag läser om krig, om militärbaser, om historia och katastrofer. Jag tillbringar timmar med att läsa på Wikipedia, jag tittar på Youtubefilmer och lyssnar på dokumentärer. 

Men aldrig att jag frågat de som faktiskt vet. 

Och snart är det försent. 

Jag är 22 år och har precis förstått att min morfar inte kommer att finnas kvar för alltid. 

Något jag inte kunnat ta in förrän jag fick möjligheten att förstå vilka år han levt, vad han sett, vad han vet.

Av en slump kom min morfar att visa mig de ransoneringskuponger han sparat från andra världskriget. Personliga biljetter som gjorde att varje familj kunde hämta ut varor från sin hushållslista. I en timme satt jag uppkrupen i hans stora blommiga fotöljer under kristallkronan med bokhyllorna i ryggen och lyssnade. 

Han berättade om hur det fungerade om man behövde nya skor under ransoneringen. Morfar skrattade när han berättade om hur man gjorde för att få tag i alkohol. Hur morfar, då bara en tonårspojke, lyssnade på radion för att följa kriget. 

Hur man var rädd för att det skulle nå Sverige.

Men också hur han såg när den vita konfettin singlade ner från fönstren när Tyskland kapitulerat och freden firades på Kungsgatan i Stockholm. 

Morfar är inte ensam. Likt många av hans vänner som lyckligtvis ännu är livet, minns han. Om allt det jag tillbringar timmar med att läsa har han en egen historia att berätta. 

Men aldrig att jag frågat hur det var att följa rapporteringen om Kristallnatten via radio.

Aldrig att jag frågat min något äldre farfar om kriget som gjorde att han som krigsbarn tvingades till Sverige.

Aldrig har jag frågat den som verkligen minns Kungsgatan och jublet 1945 den 7:e maj.

Aldrig.

Och snart är det för sent.

Ingenting kan ta ifrån morfar vad han upplevt, men jag har förstått att det finns något som kan ta ifrån mig morfar och möjligheten för mig att förstå en historia som är unik.