Quetzala Blanco.
Quetzala Blanco. - Foto: Nyheter24

Är du rasist? Älskar våld? Hatar att åka dit? Sök till Polishögskolan

Nyheter24:s Quetzala Blanco om hur otrygg hon blir av den svenska polisen. – Jag skulle känna mig tryggare på ett kafferep med alla intagna på Kumla och Hall än jag gör om jag tvingas stå i samma snabbmatskö som två snutar.


Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Quetzalas blogg

Quetzala Blanco bloggar här.

För några år sedan fick jag en t-shirt av en kille. Märket heter "Inget kvitto" och trycket lyder:

"Älskar du våld?
Är du smårasist?
Hatar du att åka dit?

Polishogskolan.se"

Jag bär den t-shirten med stolthet.

– Snuten är inte våra vänner, de vill oss inget väl och att de skulle göra samhället till en trygg miljö är ett skämt. När du blir stor får du bli ihop med precis vem som helst, men inte en skinnskalle eller en gris. För att söka till polishögskolan måste man vara psykisk sjuk, det måste du förstå.

Det är ett mantra jag har fått inpräntat sedan barnsben.

Jag fattade det aldrig riktigt då, försökte prata om det med mamma och pappa.

Kanske trodde jag mest i att det grundade sig i hur min pappa sedan barnsben såg hur militärpolisen, med sina svarta högblanka stövlar och vita strumpor, mejade ner småbarn med maskingevär i slummens Caracas där han växte upp i mitten av 1950-talet.

Jag sa "Men det var ju längesedan, nu". Pappa nickade ibland.

En dag berättade han vad som hände honom i Stockholm, mitt på blanka dagen. Det var väl slutet av 1970-talet. Ett dussin raggare bestämmer sig sonika för att misshandla honom. Dom bara slår och slår, matar slag efter slag. Sparkar. Ingen gör något. Folk är väl rädda. Det kan ju vara så. Någon meter bort stod flera poliser, hejade på, skrattade rått och tuggade korv.

Ingen anmälan, ingenting. Lyfta ett finger? Varför?

Extra ketchup?

Men ändå, envisades jag. Det var ju så längesedan nu, Sverige var annorlunda då, eller hur?

Ett annat minne.

En polis i tullen på Arlanda bestämmer sig för att småjävlas lite med pappa. Förnedring, kroppsvisitation, hånskratt, rasistiska glåpord.

Jag är väl åtta år gammal och jag skäms så oerhört mycket. Varför kan vi inte bara bli behandlade som alla andra?

Varför måste han klä sig så annorlunda och se så konstig ut?

Varför måste han vara brun? Varför måste han verka så skum?

Då skulle vi slippa allt det här, tänker jag. Och jag säger – högt inför polisen – "pappa, varför måste du alltid bråka med dom där".

Jag skäms fortfarande över att jag inte förstod, jag rodnar fortfarande av det minnet. Att jag en gång i tiden, visst jag var bara åtta år, men ändå – det är ingen rimlig ursäkt, ville ställa mig i ledet.

Mitt egna första minne av polisen är för övrigt att de slår mig. Jag är fjorton år gammal och en kvinnlig äcklig rassesnut matar slag med sin batong och sen lägger hon huvudet på sned och så säger hon "du är för söt för att hänga med sånt här slödder".

Jag spottade henne i ansiktet.

Jag säger inte att det är rätt, men om jag kunde göra om det så skulle jag göra det igen, igen, igen och igen, tills jag var så muntorr att Saharaöknen skulle kännas som en frostad Coca-Cola automat.

Varje gång jag ser en polisbil fryser jag till, varje gång jag hör en siren mår jag illa, det finns ingenting i samhället som gör mig mer otrygg i samhället som polisen. Jag skulle känna mig tryggare på ett kafferep med alla intagna på Kumla och Hall än jag gör om jag tvingas stå i samma snabbmatskö som två snutar.

Och kom inte dragandes med att "jag har träffat en bra polis en gång".

Det är ungefär lika abstrakt och rubbat som rassar som säger "jag har flera vänner som är utlänningar, killen i pizzerian till exempel".

Bara fuck you.

Det finns hur många exempel som helst. Fråga dina närmsta vänner och jag slår vad om att det vi ser på den här fullkomligt vidriga filmen – där en svensk polis, hennes schäfer och hennes teleskopbatong går för långt på alla sätt och vis – är en plågsamt vanlig syn.


***

Senare, när du avtjänade ett kort straff i Caracas fick du något berättat för dig av en gammal bankrånare från det gamla gardet.

Och du sa att de var så sorgsna för att de aldrig hade slagits eller kämpat för något. De hade lagt sig utan någon egentlig kamp.

Men vi gav oss aldrig. När det där stora, klumpiga kylskåpet tippade ner över klippavsatsen gav det ifrån sig en öronbedövande, avgrundsdjup och oåterkallelig explosion.

Allt fattade eld.

Allt.

Era ögon brann och de tjutande sirenerna hann aldrig uppfatta vad som hände, och inte heller de två polismännen i bilen.

Luften antog formen av eld, rök, sot, blod som ångade upp, kaktusar, damm, skam, svedda blåa ljus, smält plast och hår, hud, tänder.

/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Senaste nytt

SVT gör serie om Noréns skandalpjäs

1 timme sedan

Carina Burman får Bonnier-stipendium

1 timme sedan
Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfonds stipendium 2024 går till Carina Burman för boken "Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor".

Sofia Jannok kan få novellpris

1 timme sedan
En Augustpristagare och en känd artist döljer sig bland årets nominerade till Sveriges Radios novellpris. Ia Genberg och Sofia Jannok är två av de fem författare som konkurrerar om priset.

De får Dynamostipendiet

1 timme sedan
Årets Dynamostipendier om 150 000 kronor går till Nina Beckmann och Karin Z Sunvisson.

Gyllenhaal lovar bättring – kommer till Sverige

3 timmar sedan
"Underlig men underhållande". Det var Jake Gyllenhaals betyg på originalversionen av "Road house". Nu axlar han själv Patrick Swayzes roll som ärrad slagskämpe i en ny filmatisering.

Indieartister växer på Spotify

idag 05:04
Ungefär hälften av alla pengar som Spotify betalade ut i ersättning under fjolåret genererades av oberoende artister, så kallade independentartister, meddelar musiktjänsten i ett pressmeddelande.