Det här är slutet – jag har helt enkelt fått nog.

Jag har dragits mellan två jular hela mitt liv. Den i Sverige med gnistrande snö, vackra sånger och mysig stämning. Sen den i Danmark. Där danskarna åker runt som vildar från hus till hus. Våldsvrålar på grötig danska, röker som borstbindare och skrik-dricker Gammeldansk. En sak har dock båda dessa jular gemensamt med de flesta andras sätt att fira jul... Maten. 

Att lyckas samla ihop så mycket styggelser på ett och samma bord som vi svenskar gör under julen är närmast en bedrift. Dopp i grytan. Låter ju lite trevligt och lite snällt. Men torrt bröd... Som doppas i kokt grisfett. Hitta ett jävla rätt i den meningen. Inte ens en skeppsbruten slav skulle ha tagit i det frivilligt med tång. Lutfisk och sill... Ser och smakar inte bara vedervärdigt. Lukten kan även jämföras med den från skrevet på en svettig brud/snubbe med dålig hygien. Janssons frestelse!? Ansjovis, grädde och potatis. Smaken är frän och motbjudande.Tack men nej tack herr Jansson. Du kan göra som hen.

Sylta.. Görs av skiten som annars används i kattmat. Prinskorvar och köttbullar som är julbordets ess i rockärmen. Den enklaste av enkel föda. Med andra ord mald gris som är stekt i för mycket smör. Och när vi ändå snackar gris. Paradnumret som kommer fram när svensken vill briljera – en helstekt griskulting med ett väl tilltaget äpple inproppat i käften. Upplagd som en offergåva på en skinande bricka. 

What... The fuck? 

Det här var säkerligen något som vikingarna uppskattade när de kom hem efter att ha svingat yxor i ansiktet på varandra. Idag ser det bara motbjudande ut. Grisfötterna ska vi inte ens prata om för de får den helstekta griseknoen att se bra ut. Stympade grisfötter... Serverade med gelé av kokt grisfett. Jag vill spy.

Hur förtär vi då dessa styggelser? Har man varit på en krog som serverar julbord, har man varit på alla. Svettiga rödkindade julbordsälskare med rejäla magar och förväntansfull blick. De har väntat på denna stund. Hela året. Stanken från maten är frän och påminner om död, fett och rutten fisk. När det hela sedan drar igång slås man av en omedelbar chock. Scenerna när de svettiga rödkinderna springer fram mot bordet, glansiga i ansiktet, för att hämta sin femtielfte portion kan liknas vid paniken folk hade att få plats i en livbåt när Titanic sjönk. Det stångas och tacklas. Armbågas och vrålas. 

När de sedan sätter sig efter varje hämtad överfylld tallrik med inälvor som luktar död händer något, de tar en paus, tittar med kärlek på maten för att beskåda sina val. Blicken fokuseras och en rynka bildas i pannan. Sen hugger de in som en utsvulten flock lejon som sliter ett byte i stycken. De äter som om själva livet hängde på det. Inte en tanke finns att konversera eller prata med varandra, trots att hela släkten för en gångs skull är samlad. Styggelserna på tallriken ska ner i kistan på världsrekordtid. Sen upp som ett skott med panik i blicken mot bordet för nästa laddning. 

Jag drar en djup suck (och påminns återigen om lukten), ställer mig upp och lämnar de svettiga rödkinderna ifred. Under julen, då hela familjen är samlad envisas vi svenskar med att frenetiskt trycka i oss vidrig mat som knappt dög på vikingatiden. Det är ett sorgligt arv som vi valt att kalla tradition. Jag har fått nog. NHL-tacklingar och gelé gjord på kokt grisfett är jag klar med. Inte ens under pistolhot kommer jag gå på ett julbord igen. Någonsin.