Filmrecension: Hallström räddar Hallströms "Hilma"

Den verkliga historien om konstnären Hilma af Klint har det mesta – trots att forskningen hittills långt ifrån har lyckats avslöja allt om hennes liv. Främst när det gäller privatlivet är mycket fortfarande höljt i dunkel, bland annat på grund av att af Klint själv förstörde en stor del av sina personliga anteckningar under den senare delen av sitt liv.

Men tillräckligt mycket vet vi för att kunna slå fast om Hilma af Klint att hennes historia rymmer kittlande element som seanser och spiritism och abstrakta konstverk som var både banbrytande och långt före sin tid. Det är även en historia om ett bortglömt konstnärskap som kom att fullkomligt explodera och göra af Klint till världsstjärna långt efter hennes död.

Låter detta som filmstoff? Det är det absolut. Det tycker även Lasse Hallström, som med påkostade "Hilma" tar sig an berättelsen om detta märkvärdiga konstnärskap och den – förmodligen – lika märkvärdiga människan bakom konsten. Med sig på sitt passionsprojekt har han sin närmsta familj: Dottern Tora Hallström spelar den unga Hilma och hustrun Lena Olin kliver in som konstnären på äldre dagar.

Att låta den ganska oprövade Tora Hallström axla rollen som Hilma är ett smart drag. Hon spelar med stor trovärdighet, medan Lena Olin i stället bjuder på överspel med sin äldre, plågade, Hilma. Pajiga är också de animerade scener där konsten kommer till Hilma af Klint via andarna, och försöket att knyta ihop dåtid och nutid genom att låta båda Hilmorna åka spårvagn till dagens New York är hysteriskt konstigt. Att Lasse Hallström har valt att låta dialogen vara på engelska känns inte heller särskilt lyckat.

Men tack vare Tora Hallströms fina närvaro blir slutresultatet som helhet ganska bra. De tematiska trådarna om dödens roll i Hilma af Klints liv är både rörande och logiska, och visuellt är "Hilma" en njutning (nästan) hela tiden.