Filmrecension: Sofie Gråbøl briljerar i "Rose"

Det här är Sofie Gråbøls film. "Brottet"-stjärnan briljerar i dramat om den svårt psykiskt sjuka Ingers jakt på försoning med det förflutna. Inger skildras som så hopplöst jobbig som någon med psykisk ohälsa kan uppfattas som, men också lycklig och tillfreds när medicinerna verkar och hon kan förnimma en tillvaro som den var förut.

Det är en lysande skådespelarinsats.

Inger bor på ett hem på Jylland och en dag kommer hennes syster och svåger för att ta med henne på en bussresa till Paris. Det ska väl bli skönt att få komma bort lite? Lite omväxling? Inger vägrar först, men ger med sig.

Det står snart klart varför hon inte vill följa med. Inger ska efter 20 år få återse staden hon bodde i när hennes psykiska hälsa försämrades så. Kommer vi att få veta varför?

Historien har verklig bakgrund. Niels Arden Oplevs syster gjorde den här resan och den danske regissören har i intervjuer pratat om hur mycket berättelsen betyder för honom. Och det märks.

Sedan Niels Arden Oplev var med och skapade det danska tv-undret med serierna "Mordkommissionen" och "Örnen" och därefter filmade Millenniumböckerna på svenska har regissören tillbringat mesta tiden i USA med att göra oansenliga tv-serier.

Nu överraskar han med ett varmt och inkännande drama där Ingers schizofreni skildras utan något Hollywoodfilter. Framförallt i scenerna i början när de annars så fryntliga, öldrickande och allsångssjungande danska medpassagerarna på bussresan undrar vad de har gett sig in på då den filterlösa Inger utmanar deras mys.

"Man ska ju ha respekt för sjuka, men vi har faktiskt betalat en massa pengar för den här resan och ska inte behöva få den förstörd!" Som läraren Skelbæk (Søren Malling) utbrister efter ett av Ingers utbrott på bussen.

Niels Arden Oplev vårdar historien ömt och kanske lite för försiktigt. Det är en fin berättelse och Sofie Gråbøl är perfekt, men rent dramaturgiskt hade filmen vunnit på att vara lite mer tillspetsad.