Filmrecension: Välspelat murveldrama med brister

Ge vad som helst tillräckligt med tid, sisådär fem år, så ska du se att Hollywoods drömfabrik lyckas göra det till bra content. Till och med Hollywoods egna och allra solkigaste delar. Fem år. Voilà – ett välpolerat drama med goda Oscarschanser.

"She said" handlar alltså om hur den mäktige filmmogulen Harvey Weinstein utsatte mängder av kvinnor för sexuella övergrepp i flera årtionden, hur detta tystades ned av branschen och om hur allt till slut kom till allmänhetens kännedom genom ett avslöjande i The New York Times hösten 2017.

Handlingen följer reportrarna Megan Twohey och Jodi Kantor (Carey Mulligan och Zoe Kazan), som senare skrev boken som filmen bygger på, när de gradvis nystar upp den ena chockerande historien efter den andra.

"She said" är uppbyggd som ett murveldrama, men som sådant har det brister. Journalisternas snokande, grävande och nattliga tangentbordsknackande får liksom aldrig någon ordentlig nerv. Själva murvlandet går mest ut på att de tvingas svara i telefon vid olägliga tillfällen. De kämpar mot klockan, men man fattar inte riktigt varför allt är så bråttom.

Mulligan och Kazan är bra, men rollfigurena känns otillräckligt skrivna, trots att manuset jobbar hårt för att visa att hur Twohey och Kantor är riktiga personer med känslor och familjeliv som kommer i kläm.

Filmens kraft ligger snarare i dess många och långa intervjuscener med offer och vittnen. I dem finns successivt uppbyggd spänning och känslomässigt djup. Här passerar flera bra birollsinnehavare, särskilt fantastiska Samantha Morton och Jennifer Ehle som verkligen får sina respektive rollfigurers vittnesmål att vibrera.

Filmen visar aldrig Weinstein själv, vilket känns som rätt beslut. Om typ Jeff Garlin hade klampat omkring i morgonrock och några extra dubbelhakor hade det här varit en helt annan och säkert mycket sämre film. Hans ständiga närvaro som trauma och maktfaktor blir snarare större och desto mer effektfull när man aldrig får se äcklet.

Andra val känns lite udda – till exempel att det är den riktiga Ashley Judd, ett av Weinsteins offer som trädde fram i artikeln, som också spelar sig själv i filmen.

Även om "She said" kanske inte är "Spotlight" eller "Alla presidentens män" är den sevärd. Och obligatorisk för alla som har råkat bo under en sten de senaste fem åren.