Vill lyfta bilderbokens konst

"Schäfen" i Pija Lindenbaums "Vitvivan och Gullsippan" målar ett streck på marken framför en grupp med barn. "Utanför strecket är det farligt" står det i texten – där kan vad som helst hända. Bilden har gett namn till utställningen "Bortom strecken" på Nordiska akvarellmuseet, som uppmärksammar tre olika bilderbokskreatörer: Anna Höglund, Pija Lindenbaum och Ida Sundin Asp.

Ett utmärkt initiativ, anser Pija Lindenbaum, som själv tycker om att se andras original.

— Men när man lyfter ut bilderna blir det en annan läsning. Det är inte konstbilder i vanlig mening som vi sysslar med, vi jobbar med text och bild i dialog, säger hon.

Fyra kuratorer ligger bakom idén. De möter ofta barn som bläddrar i museets bilderboksarkiv – och ser dem börja mitt i, hoppa mellan uppslagen och fastna vid små detaljer. När bara illustrationerna visas kan också nya tolkningar uppstå.

— Man kan be en grupp femåringar börja berätta och då tar det ena och andra vid och expanderar i hela rummet. Det blir en kraftfull dynamik. Konst kan också fungera så men bilderböcker har en sådan kraft, säger kuratorn och konstpedagogen Jonte Nynäs.

Beskriver det svåra

De visuella uttrycken skiljer sig åt, och här finns akvarell, gouache- och kollagetekniker. Men Johan Hildingsson ser en röd tråd bland böckernas teman. De handlar till exempel om en högkänslig kanin på en tunnelbaneperrong, hundar som flyr i en båt över vattnet och en morfar på väg att bli dement.

— Det här är berättelser som sträcker sig utanför det vanliga och konventionella som vi ofta möter i böcker riktade till yngre, säger han och Jonte Nynäs fyller i:

— Vi tycker att alla tre – och i urvalet som vi har gjort – på något sätt har både ett tilltal till den vuxne och barnet och att de beskriver det som kanske är svårt eller klurigt.

Pija Lindenbaums "Pudlar och pommes" kan till exempel både skildra konflikter vanliga på en förskola, men kan också läsas som en berättelse om global politik där rädslan för den andre får styra. Hon strävar inte medvetet efter att göra berättelsen intressant för de vuxna – men eftersom hon skapar för dem som inte kan läsa vänder hon sig till både vuxna och barn.

— En vuxen som läser med sitt barn har också varit ett barn, det har man gemensamt.

Inte samma trend

För Pija Lindenbaum börjar idén ofta i själva bilden. När hon sedan skriver handlar mycket om att reducera texten, så att bilderna får utrymme att berätta. Men sitt eget bildspråk ger hon inte så mycket för.

— Det är ganska tråkigt. Man kan tro att jag koketterar men jag tycker inte om det jag själv gör, det motsvarar inte den typ av bilder som jag själv uppskattar, säger hon.

Jonte Nynäs och Johan Hildingsson lovprisar dock bilderboken som konstform. De vill lyfta fram den för att fler ska få upp ögonen för hur skickliga bilderboksskaparna är. Bilderna skiljer sig också från annan samtidskonst, anser Hildingsson.

— När de inte behöver följa samma trend eller teman som samtidskonsten kan det bli intressant. Det kanske finns ett motstånd hos vissa att vilja se dem som enskilda konstverk – det är lätt att tänka att det "bara" är skapat för barn, men det är vi inte överens om.