De fångar själens landskap

Det är svårt att förklara sin konst när den strävar efter att fånga ordlösa stämningar, tycker Tilda Lovell och Sara-Vide Ericson inför invigningen av utställningen, "Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem" – en titel som är en strof ur Tomas Tranströmers dikt "Palatset".

Båda två bor i Hälsingland och naturen där färgar deras konst. De har en särskild metodik gemensamt, konstaterar Ericson.

— Det är att låta sig själv påverkas i större utsträckning än att man ska vara den som är katalysatorn för förändring, och när man ställer sig i ett landskap och låter sig påverkas förändras maktpositionerna, säger hon.

Olika ingångar

Sara-Vide Ericson arbetar främst med måleri, men inkluderar också vallmofrön, tagel och aska i färgen. Inför den här utställningen har hon målat sin största målning hittills, som tronar i ett rum fyllt av sand, invid Tilda Lovells installation "Sandlands".

Lovell gör bland annat videoverk och skulpturer, med material som djurskelett, mossa, gips, brons och en stor rotvälta från skogen som en granne fick köra in i ateljén med traktor. Hon visar också en myr i miniatyr och flera mystiska väsen.

Men konstnärerna har olika ingångar. Sara-Vide Ericson väljer platser som ska spegla inre landskap i en symbolistisk tradition medan Tilda Lovell interagerar mer med naturen. Det var den plats där Lovell som barn kunde få kontakt med ett jag som hon lämnade i sociala sammanhang, för att passa in.

— I naturen kunde jag vara själv och ha kontakt med det jag gick i, de djuren jag mötte, de saker jag hittade. Jag började kommunicera då. På ett sätt känns det som att det är precis samma sak jag håller på med än, även om jag fungerar lite bättre socialt nu.

Landskap som flykt

Sara-Vide Ericsons målningar föreställer en häst, ett rullande methlabb, en kvinna täckt av horn. Hon säger sig använda landskapet som "ett sätt att göra våld på sig själv".

— Jag var utlämnad till landskap som ett sätt att fly från våld, säger hon och lägger till:

— Det är typ som att ta droger eller hoppa mellan pendeltåg, man kan göra allt där det finns is och berg. Det är som att man mals ned till sand och byggs upp igen. Sådana landskap som man gör sådana resor i blir själens landskap vare sig man vill det eller inte, säger hon och tycker också att det blir en fond för mellanmänskliga ämnen.

Tilda Lovell vill snarare reagera på det hon ser, resonerar Sara-Vide Ericson och får medhåll.

— Ja jag vill laga det, eller bygga upp det på nytt eller ta hem det och smörja in det. Jag är i naturen men tar den också i mina händer när jag skapar den lilla världen.

"Sugs in i magi"

Idén om att föra samman de hyllade konstnärerna var Bonniers konsthalls, och även om båda är glada för samarbetet tycker de att det har varit utmanande, eftersom de är utpräglade solitärer.

— Det är annorlunda att vara ett tvåmansband, jag har varit ett enmansband i hela mitt liv. Det fungerar för jag älskar genuint Tildas konst men det är ett svårare sätt att lira, för jag är inte en jammare egentligen, säger Sara-Vide Ericson.

Konstnärerna hoppas på att besökarna ska våga ge sig hän till deras världar.

— Som vi två kanske båda på något sätt förutsättningslöst gör i naturen. Att man går in där och sugs in i en magi eller ett skymningsljus där man inte längre vet vad som är vad och vem man är.