På en busshållplats skrev Lukas Moodysson för ett par år sedan plötsligt en "stökig osammanhängande liten dikt" på sin telefon, efter ett långt uppehåll från lyriken. Kanske eftersom intresset för poesin en gång i tiden svetsade honom samman med vännen och författaren Kristian Lundberg, som gick bort 2022.
— Han såg något värde i att man stod kvar där man stod och fortsatte skildra samma plats. Det kändes som en koppling, att stå kvar, säger Lukas Moodysson.
För honom innebar det att gå tillbaka till rötterna: kortfilmen och poesin. Moodysson skriver om chocken över att förlora vännen, som han av olika anledningar inte hade kontakt med de sista åren.
— Men människor dör inte så länge det finns något kvar av dem i världen. Det är jag rätt intresserad av, att hålla saker vid liv.
Skrivandet viktigt
Moodysson har också vänt tillbaka rent konkret. Numera skriver han ofta i sin pappas gamla bondgård i Småland.
— Jag känner mig i själen som en bonde men kan ju inget. Jag har lyckats odla potatis en gång. Men jag går omkring i farfars gamla hagar och åkrar med hundarna och försöker vara som en flitig lantbrukare, vid skrivbordet.
I en av dikterna står: "alla dessa ord, vad var poängen?". Samtidigt citerar han poeten Joseph Brodsky, åtalad i Sovjetunionen för lösdriveri, eftersom han inte hade "ett hederligt arbete".
— Brodsky svarade ”jag skriver dikter och tror att det ska betyda något för folket i framtiden”. Poängen för mig är kanske att poesin har blivit rätt viktig.
Den känslan tar Moodysson fasta på, trots att han känner sig "ojämn och ofärdig". Att han också blivit nästintill sönderälskad håller han inte med om.
— Det är inte så jättemycket jag gjort som jag känner ”jättebra” om.
Ifrågasätter
Lukas Moodysson vill inte skriva politiskt, men en av dikterna handlar om Hamas anfall på Israel den 7 oktober. Kristian Lundberg invänder mot vad han tycker vara en ensidig beskrivning av det efterföljande kriget: "Ser du inte barnen i Gaza/ser du inte ödeläggelsen, förstörelsen?".
— Dikten handlar om att ha åsikter och att ångra dem. Jag pratar också om Göran Sonnevi som tar ställning för Kina på 60-talet och sen ska han 20 år senare skämmas. Men i mitt fall gillar jag att ifrågasätta åsikter i högt tempo.
I boken finns långa listor med livsråd. Se inte ned på de enkla budskapen, uppmanar Moodysson.
— Som "carpe diem", jag ska tatuera in det – på riktigt.
