Först kom pandemin, sedan skådespelarstrejken i Hollywood, konstaterar den amerikanske skådespelaren luttrat.
— Ett tag kändes det som den aldrig skulle bli av. Två gånger sköts den upp, kanske var det universums sätt att säga att den inte skulle göras. Det känns som en oerhörd lättnad att publiken äntligen kan få se den.
På sitt sätt var det ändå bra att inspelningen sköts upp. Regissören James Mangold berättar för TT att det gjorde Bob Dylan engagerad i projektet.
— Pandemin tvingade Dylan att ställa in en USA-turné. Då ringde han sin manager och sade "låt mig läsa det där manuset som ni alla är så nervösa över".
Nedstängt Los Angeles
Dylan och Mangold träffades på ett tomt café i ett nedstängt Los Angeles.
— Efter lite vänligheter och rundsnack sa han "så, vad ska den här filmen handla om?". Och det var intressant, att någon som ska vara ämnet för en film frågar vad den ska handla om, säger James Mangold som betonar att han hade full förståelse för Dylans undran.
— Han är konstnär och vet att man skulle kunna göra hur många filmer som helst om honom och att alla skulle kunna se olika ut. Så vad han ville veta var "vad är det du vill, vad är du ute efter, vilken är din agenda?". Och jag insåg att detta var något jag hade försummat tidigare.
På bara några år har Timothée Chalamet blivit en av USA:s hetaste unga skådespelare, ständigt jagad av sina fans. Bob Dylan blev också känd i unga år och berömmelsen fick honom att dra sig undan och undvika uppmärksamhet. Chalamet verkar vara annorlunda, förra året besökte han till och med en "Chalamet lookalike"-tävling i New York.
Inget definitivt porträtt
Skådespelaren är dock noga med att framhålla att filmen inte utger sig för att vara det definitiva porträttet av Bob Dylan under åren 1961–1965.
— Det är en tolkning av en man som lever och mår bra. Jag har studerat allt som funnits tillgängligt att se och lyssna på från de åren, men det vi har gjort är ändå en sorts saga.
På frågan om han känner att han har lärt sig något av att spela Dylan säger Chalamet:
— Ja och nej. Det var annorlunda tider då. På ett sätt fanns det mer utrymme då, samtidigt som det var begränsande. Det som inspirerar är att vara sann mot sin konst och att göra det man känner är rätt.
