Efter att ha tvingats evakuera elva gånger bor författaren och socionomen Nima Hasan, 45 år, med sex av sina barn i ett tält i Deir al-Balah i centrala Gaza. Hon har gett ut två romaner och en brevroman och är ”en respekterad litterär röst i Gaza” berättar hennes svenske översättare Jasim Mohamed. Nu lägger hon ut sina dikter på Facebook.
— Jag lever med henne dagligen, med henne och hennes barn. Hennes dikter har ett litterärt värde som kan belysa det själsliga tillståndet, säger han.
De första
Liksom i krigets Ukraina är poeterna de första att formulera sig även i Gaza. Jasim Mohamed översätter dem till tidskriften Ord&Bilds digitala satsning ”Prisma Palestina”, men Nima Hasans dikter blev en hel diktsamling, ”Den sista fjärilen”.
— Det här är skrivet strax innan bomben faller och strax efter, då är det inte läge att skriva det oväsentliga. Det är litteratur, men mer än litteratur. Det är precis som Paul Celans och Primo Levis dikter, de är människor som överlevt det fasansfulla, säger han tillägger:
— Men vi vet inte om de kommer att överleva.
Efter krigsutbrottet i Gaza fylls den palestinska litteraturens luckor av poeter som Fady Joudah, Mosab Abu Toha och Somaya El Sousi – som bor i USA och Norge – men i höst också av Ghassan Kanafanis ”Tillbaka till Haifa och andra berättelser ”. Kanafani dödades 1972 i ett attentat av den israeliska säkerhetstjänsten, och är i dag en centralgestalt inom arabisk litteratur, berättar Johannes Holmqvist, förlagschef på Tranan.
Utan att skriva politiska texter tematiserade Kanafani förlusten och exilen, tycker han.
— Det handlar också om det mänskliga, om den existentiella förlusten. Här finns värdighet, det är ingen svartvit värld, det finns fina porträtt även av israeler.
En dag
Beslutet att ge ut Nima Hasan tog Lina Rydén Reynols på Albert Bonniers förlag redan dagen efter att hon läst. Själva boken blev klar på rekordsnabba tre veckor.
— Jag är ledsen att säga det, men jag tror att vi, att världssamfundet, behöver förstå att palestinierna är människor. Och då är de här rösterna otroligt viktiga, säger hon och framhåller att Nima Hasan skildrar livskraft – inte överlevnad.
— Poesi kan kanske skrivas med väldigt små medel. Men det är klart att jag kan ju faktiskt inte föreställa mig hur det är att leva under ett folkmord, det är svårt att förstå att Nima Hasan och andra kan skriva om det här medan de lever det.
