Redan för tio år sedan ville Mats Strandberg göra film av sin bok ”Färjan". Kanske är det ingen slump att det är i höst serien slutligen får premiär som tv-serie, funderar han.
— Det är en skräckvåg nu och det är klart att det är kul att få vara med på det, säger han.
I höst blir det också premiär på bioduken för Strandbergs ”Hemmet”, som han kallar ”mer kuslig skräck”. ”Färjan” leker i stället med kontrasten när en brokig skara festsugna passagerare vill ha kul – men hamnar i en klaustrofobisk dödsfälla på Östersjön.
— Det är inte nihilistisk skräck som man får ångest av, men jag är i och för sig lite skadad. Folk blir inte plågade timme efter timme. Det händer något galet ”splattrigt” sedan är det över.
Inga tips
Serien utspelas på Finlandsfärjan Baltic Charisma, där vampyren Edith och hennes son Walter rullar ombord i en sliten husvagn – och de är långt ifrån klichébilden av sexiga high school-vampyrer.
Rollen som Walter är Kolbjörn Skarsgårds hittills största. Hans bröder Bill och Alexander Skarsgård har båda spelat vampyrer, men han har inte fått några råd av dem.
— Jag älskar dem och de är jättebra skådespelare men jag gillar inte riktigt att få tips av mina brorsor. Ju mer tips jag får desto mer hat får jag, och blir kallad nepo-baby. Jag gör det självständigt, för att kunna bevisa att jag har något slags talang, säger han.
I filmen säger Walter att ”människor är boskap" och för att komma i rätt stämning tänkte Kolbjörn Skarsgård på hur det är att jaga.
— Jag tänkte att jag skulle fokusera på hur de flyttar sig och var de tittar, jag låtsades att de var ett vildsvin eller något, säger han.
Säkerhetsventil
Mats Strandberg var i Kolbjörn Skarsgårds ålder när han började intressera sig för skräck. Men han fick inte se läskiga filmer då och läste i stället Stephen King. Den amerikanske författarens ”Salems lot” har varit en inspiration till ”Färjan” – Mats Strandberg ville skapa ett mikrokosmos av det svenska samhället ombord.
För honom har skräck varit en säkerhetsventil. När han oroade sig för kärnvapenkrig och aids under uppväxten på 80-talet gjorde den att han kände sig mindre ensam.
— Lite så är det väl nu också, det är så mörka tider. Jag hoppas man kan känna sig inspirerad av serien, att vanliga människor kan bli hjältar och vara modigare än de själva tror. Och att empati lönar sig.
