Tillsammans med poeten Asmaa Azaizeh ska hon senare den här dagen tala om situationen för palestinska författare, om hur kriget och svälten i Gaza och den systematiska avhumaniseringen påverkar allt de skriver.
Men just nu ligger fokus på Vänskapsföreningen Sverige-Israels agerande på mässan, föreningen som bjudit in till samtal under rubrikerna ”Den fabricerade svälten i Gaza” respektive ”Unrwa – länken mellan terror och FN?”.
— Det är olyckligt på en bokmässa som hyllar sanning, etik och humanism att också torgföra den här sortens besynnerliga och påhittade tankar. Det är verkligen som ett sjukt skämt, säger Dalia Taha.
”Folkmordspropaganda”
Efter påtryckningar från Bokmässan ändrades rubrikerna, men Asmaa Azaizeh och Dalia Taha känner inte att saken är utagerad. De uppskattar uppropet från närmare 70 svenska kulturpersonligheter där arrangörerna anklagas för att ”ge plats åt folkmordspropaganda”.
— Så de vill ifrågasätta svälten, okej, kan jag då ifrågasätta händelserna den 7 oktober? Nej, det kan jag inte för jag har moral och jag är emot att döda civila, säger Asmaa Azaizeh.
Att befinna sig på en bokmässa i Europa – långt från bomberna i Gaza eller situationen i Ramallah där Dalia Taha bor – är omtumlande, konstaterar de.
— Gapet mellan Palestina och något slags normalitet blir bara större. Det är förvirrande att vara utanför Palestina och också väldigt sorgligt och hjärtskärande, för man kan inte sluta tänka på vad som händer där, säger Dalia Taha.
”Känner ansvaret”
Asmaa Azaizeh har i två decennier levt i Haifa i Israel, men förbereder sig just nu på att flytta till Storbritannien eftersom hon inte längre känner sig hemma i sin gamla stad. Skrivandet har bara blivit viktigare, menar hon, men med skillnaden att det inte längre enbart handlar om hennes personliga upplevelser.
— Jag känner ansvaret att berätta hela historien, inte bara det fragment som är min egen berättelse, utan något större. Inte för att världen ska förstå oss, för den som vill förstå förstår redan, all information finns öppet och tillgängligt. Men jag känner behovet av att förmedla också rösterna från mina vänner i Gaza, inte bara min egen röst.
Dalia Taha ser det som sin uppgift att dokumentera allt som kan gå förlorat – så att det inte utraderas ur historien.
— Att skriva känns som ett ansvar för att vi i framtiden ska få upprättelse. Och också för att kommande generationer i Palestina ska veta vad som hände deras föräldrar och mor- och farföräldrar.
