"Om jag bara övar gitarr kommer allt bli bra igen”

– Han heter Andreas Kleerup, är 27 år och blivande rockstjärna, sa någon jag litade på då.

Det var januari 2005 och det var tammefan svinkallt ute. Trots det levde Andreas Kleerup i sin skinnjacka, jeans som var mer hål och tomrum än faktiskt jeanstyg och olikfärgade Converse-skor. Andreas Kleerups synthiga popsingel Medication hade precis släppts men det lossnade inte riktigt.

Jag träffade Andreas första gången på någon slirig indieklubb, eller om det var på en rockfestival. Precis som det ska vara så var man inte med om man minns alla detaljer.

Andreas var under den här tiden vad man slarvigt kallar för it. Han spelade trummor med Teddybears, bas med Robyn och skrev egna låtar. Jag kommer fortfarande ihåg när Andreas under en efterfest i sitt kombinerade vardagsrum och sovrum i Vasastan spelade upp några låtar han skrivit och spelat in – som jag tokdissade. Lite visste man då...

Sedan gick det, som det ju alltid brukar göra, väldigt fort. Intensivt turnerande med Robyn, englandsettan With every heartbeat, någon vända till rehab, den hyllade solodebuten Kleerup, ett stormigt privatliv kantat av modellbrudar och ett par – enligt Kleerup själv – miljoner brända på kokain.

– Aldrig ensam, alltid ensam, sade Göran Persson en gång. Det låter kanske märkligt men det är ett uttryck som beskriver just Andreas Kleerup för mig. Eller har gjort tills nu. En ensam krigare som alltid är omringad av andra. Men nu är Andreas en del av någonting annat och har för första gången på riktigt en hel armé med sig.

"Det är som skräphögen i Fagglarna"

Det är 2011 och det är fortfarande brutalt kallt ute. Tillsammans med bandkollegan Joel Magnusson sitter Andreas Kleerup i ett hotellrum på Södermalm i Stockholm.

Sedan jag träffade Kleerup senast har han bland annat hunnit bli pappa, starta bandet Me and My Army, bli en fullfjädrad gitarrnörd, skrivit musik till Aniara på Stadsteatern och framförallt – hittat hem musikaliskt.

Andreas och resten av medlemmarna i vad som nu är sexmannbandet Me and My Army skulle bara träffas och göra "noise och rundgång". Sedan insåg de att det lät för bra för att inte göra något mer.

– Det här är för bra för att inte göra. Det här måste vi göra för annars är man dum i huvet. Det var inget som söktes fram, säger Joel Magnusson som spelar bas och sjunger i Me and My Army.

– Det är därför plattan blir så grym att lyssna på för att den har ett eget liv. Man bara lyssnar på det och det är som ett eget verk...Den är som skräphögen i Fragglarna. Man kastar in massa grejer i den och plötsligt så börjar den att prata, förklarar Andreas Kleerup.

"Jag vet inte hur det funkar, alla de här koderna..."

Med Me and My Army gör Andreas Kleerup en helt annan typ av musik, någonstans i gränslandet mellan smutsiga Eagles, glansigt rena E.L.O, Tom Pettys dramaturgi via Todd Rundgrens silkigaste långärmade t-shirts. Bandet gör en utandning i dagens färgstarka, elektriska och ekletiska 2000-tal med Devendra Banhart, Band Of Horses och Midlake i spetsen.

Bittersöta kärlekslåtar som brutalt ärliga Chemicals och To Belong samsas med dansanta The Only One – och genom hela albumet lyser Andreas Kleerups elektroniska ådra fram.

Patrik Herrström i bandet berättade att ni höll på att bli ett slags hippiekollektiv och bodde i replokalen. Berätta om den tiden?

– Joel och Nils bodde där, det var där allt blev självskrivet, det fanns en plats i hjärtat och här finns det rum så vi spelade bara. Det började där; i att vi bodde ihop, säger Joel. Andreas avbryter honom.

– Det blev intensivt, jag vet inte hur det funkar, alla de här koderna. Jag vet inte när man ska knacka på hos någon...Det var som ett konstigt hotell, säger Andreas Kleerup.

Andreas, känner du att du har landat och "hittat hem" musikaliskt nu?

– Ja, absolut. Nu när du säger det. Det var egentligen det här jag dagdrömde om varje dag när jag växte upp. Sellberg står där. Trähusvillor står där. Kedjehus. Folk som cyklar lugnt. När jag var liten och besatt och ville ha ett band så var det det här jag egentligen ville få till. Jag är sjukt glad att mitt jobb och min karriär har tagit just den här ordningen. Att jag redan har avklarat allt det som andra gör sen. Det är väldigt lugnande, och det här är mitt hem nu. Och så får man göra gitarrsolon också, säger Andreas.

"Om jag bara övar gitarr kommer allt bli bra igen"

Andreas berättar att han under väldigt lång tid inte varit intresserad av någonting alls. Han har bara jobbat för att få ordning på ekonomin. Gitarren blev räddningen – och enligt Me and My Armys A & R har Andreas blivit "totalt besatt". Ett dyrt, men legitimt intresse – "som till och med är avdragsgillt", berättar Andreas glatt. Andreas har ett 20-tal fantastiska gitarrer och spelar precis typ varje minut – med hörlurar, hårband och gitarr. Andreas favorit är en guldfärgad Les Paul som är "helt fantastisk".

– Gitarr är ju värsta fjollinstrumentet, man måste ju vara en virktant egentligen, men när jag var sjuk i höstas så blev det min nya grej – om jag bara övar gitarr så kommer allt att bli bra igen. Det blev min räddning, men det har lyckligtvis inte påverkat musiken. Jag längtar faktiskt hem nu så jag kan få spela gitarr, säger Andreas.

–  Det är sjukt kul att hitta ett intresse igen, jag har inte varit intressead av någonting, bara jobbat för att få ihop ekonim och så hamnade man på villovägar...Att bara tycka att någonting är barnsligt roligt igen är så skönt, fortsätter han.

"Jag känner mig nästan elak när jag sjunger den"

Min absoluta favoritlåt på plattan är Chemicals. Vilken är din, Andreas?

– Epilouge är en låt som jag brukar böla av för den handlar om allt jag gick genom förra året och så. Chemicals skrev jag själv, jag satt med guran och så kom det bara ett riff. Det spelades in en demo fort som fan för att jag bara ville ha den. Chemicals känner jag mig nästan elak när jag sjunger, men den är också skön för det är den andra sidan. Min sida liksom. Även fast man känner sig som en dålig person så är det alltid två eller kanske tre sidor av varje story. Sen behöver jag inte jag sjunga mer om hela den där grejen.

I mina öron är det nästan en kärlekslåt.

– Haha, ja, jag förstår att du tycker det. Men det är väl att ens förhållande är så dåligt så att man längtar efter att bli knarkare igen, säger Andreas Kleerup.

Vilka skivor lyssnade ni mest på under inspelningen av Thank God For Sending Demons?

– Den akustiska Bob Dylan-plattan från 1966. Men jag tycker mer om att tänka eller läsa om en skiva än att lyssna på en skivan ibland, det ger mig bättre influenser. Då kan man inte heller vara en härmapa. Jag har lyssnat mycket på När jag kysser havet av Ulf Lundell, men man kommer ihåg en ton som slogs an och den tonen kan räcka. Ideén om hur det skulle kunna låta är egentligen det viktiga, säger Andreas.

Vi pratar om en turné, om att Me and My Army förmodligen kommer att gå in i studion snart igen ("Kiss släppte ju tre plattor på ett år", säger Andreas) och om en utlandslansering.

– Jag åkte massa gånger med Kleerup-plattan till Östblocket. England är kul. Kanada ska det bli. Kanada och England. Men USA får vänta tills jag kan få visum dit igen, skrattar Andreas.

VIDEO: Me and My Army – The Only One