Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Camilla Gervide: På besök hos Death Row records

1 av 2

AP Photo / Alaric Lambert

2 av 2

Nöje | 22/03/2011 15:43

KRÖNIKA. Om ett av sitt livs mäktigaste musikala möten.

”Hey, you…girls! Are you in a group? Like in a girlgroup?”

Så börjar en av de mest bisarra upplevelserna i mitt liv. Än så länge vill säga.

Jag är övertygad om att mer galenskap kommer dyka upp i min väg men på min topp 10-lista över livets mest bisarra ögonblick så finns just den här dagen med på en hedervärd första plats.

Jag satt, som så jag så ofta gjorde, i passagen utanför min musikskola i Hollywood tillsammans med mina två kvinnliga klasskompisar och övade stämsång.

Det ska tilläggas att passagen även agerade uteservering till den restaurang som hörde till skolan så det var en salig mix av elever, turister och annat löst folk. En av dessa suspekta människor var en man i 40-års åldern med något som mest liknade en trampad bäver på huvudet.

Han blev så imponerad av vår stämsång att han bjöd in oss till en privat audition som skulle äga rum senare samma dag. Hungriga på framgång och mer blåögda än vad som var nyttigt tackade vi ja och fick en adress vid vilken vi skulle infinna oss senare samma dag.

Sagt och gjort. Tillsammans med mina vapendragare puttrade jag iväg ner för 405:an på väg mot nya äventyr med vinden i håret och skivkontrakt för ögonen.

Intet ont anande svängde vi in framför en gallergrind värdig att skydda självaste Fort Knox och den öppnade snabbt sina käftar när vi uppgav våra namn i högtalarsystemet.

Den lilla skruttibangbang-bil vi kom åkande i framstod som rena leksaksbilen jämfört med vrålåken som stod parkerade innanför grinden. Det var Hummers, Aston Martins och en och annan klarröd Ferrari, alla med fälgar tagna direkt ur MTV:s program ”Cribs”.

Vi lotsades in i en stor hiss och sedan dörrarna stängts och igen öppnats på tredje våningen möttes vi av en gigantisk skylt som sa:

 ”DEATH ROW RECORDS”

De tre små, vita brödsmulorna till sångerskor befann sig alltså nu på ett av världens mest ökända skivbolag. Ett skivbolag som släppt skivor med bland annat den nu mördade Tupac och som faktiskt lämnats av självaste Dr Dre då han ansåg att anställandet av ex-fångar ledde till alldeles för mycket våld.

Den här dagen provsjöng undertecknad för den man som enligt rykten dinglat Vanilla Ice över ett balkongräcke. Mannen  som körde bilen, på natten den 23 Oktober 2007, då Tupac blev mördad. Mannen, som får självaste Godzilla att framstå som ett kelsjukt sällskapsdjur.

Jag talar om grundaren till Death Row Records. Mannen, myten, legenden, Mr Suge Knight.

Med diamanter stora som femkronor i öronen, på ett kontor fyllt av papegojor brast vi ut i en trestämmig version av den första gospel-låt vi kunde komma på i ett desperat försök att neutralisera den lurande faran och vi imponerade tydligen rejält på den skräckinjagande mogulen för dagen efter kom samtalet som inbjöd till vidare förhandlingar med det mytomspunna skivbolaget.

Jag satte aldrig min fot på Death Row Records igen. Jag insåg i all min svenska blåögdhet att hur gärna jag än ville ha ett skivkontrakt så var jag mer intresserad av att leva länge nog för att kunna fira min 30-års dag.

Men vem vet vad som hade hänt om jag hade åkt tillbaka? Kanske hade det funnits en kvinnlig variant av Eminem på musikhimmeln i dag men frågan är hur balkongräcken jag hade behövt dingla över för att nå dit?

Nej, jag är så nöjd med mitt jobb som krönikör här på Nyheter24.

Jag har, än så länge, inte blivit dödshotad en enda gång.  Och det får man ju tacka för.