Camilla Gervide: Min hemliga kärlek

- 26/03/2011, 09:57 -

KRÖNIKA. Om sin hemliga kärlek och musik du inte kan stå för.

I USA finns det ett begrepp som heter Guilty pleasure.

Jag vet inte vad översättningen blir på svenska, men en variant är kanske skamlig njutning.

I det här fallet syftar jag i alla fall på musik som du älskar att lyssna på men du skulle hellre falla ner död än att låta någon få reda på det.

Din hemliga kärlek.

Det där du gör när ingen ser.

Musiken du inte riktigt kan stå för.

Vad har du egentligen i högtalarna när du dansar omkring hemma med dammsugaren i högsta hugg?

Under väldigt lång tid skämdes jag över min musiksmak. Speciellt efter jag började studera på Musician’s Institute där allt skulle vara så förbannat sofistikerad och  pretentiöst. Musiken man lyssnade på var fusionjazz och och annan musikalisk onani som i mina öron mest bestod av att få in så många avancerade ackord på kortast möjliga tid till andra musikers stående ovationer.

Att gilla pop och vara exalterad över att Destiny’s Child beslutat sig för att spela in en skiva till som  grupp var rent löjeväckande.

Detta var så klart innan jag bestämde mig för att umgås med människor som faktiskt accepterade mig som jag var och som jag inte behövde imponera på.

När jag sen med mina popdängor spöade skiten ur dessa sofistikerade jazzfantaster i både A&R-showcases och i och med utnämningen Most Outstanding Student of the Year så var det någonting man helst inte ens ville kännas vid.

Hur jag egentligen ens hade mage att kalla mig musiker när jag skrev poplåtar är en gåta.

Pop var helt enkelt alldeles för simpelt. Pfffss! Beatles är pop..och dom är ju alldeles förkastliga, eller!!! Michael Jackson likaså. Att någon av dem ens fått sina skitskivor sålda är ju konstigt.

Jag minns när jag hörde Spice Girls för första gången på radion och jag tyckte att dom var såååå bra. Snabbt insåg jag att det här kan bli jobbigt. Det här var ju inte coolt.

Man skulle lyssna på the Cure och vara så där svår när jag gick på högstadiet. Helst i kombination med svart hår och trasiga t-shirts med en mer än taskig attityd.

Så när jag smög mig ner till skivaffären och snabbt ryckte åt mig Spice Girls-skivan så skämdes jag så mycket och var så rädd att någon skulle se mig på vägen hem att jag bad att få den inslagen. Jag kunde helt enkelt inte stå för att den var till mig.

Nu för tiden har jag inte det problemet! När jag nu nu mer får frågan vad mitt guilty pleasure är så är är svaret självklart.

Jag har inget guilty pleasure av den enkla anledningen att jag inte skäms för någon musik jag lyssnar på.

Jag bär min popfjolla-stämpel med stolthet och klär mig gärna i rosa bara för att accentuera det hela. Jag lyssnar på den musik som gör mig lycklig och som får mig dansa som ett sockerstinnt barn på julafton.

När jag får den där varma känslan i bröstet så spelar det ingen roll om det är till Journey, Britney, Abba, Beatles eller rent av Metallica. Det är glädjen jag är ute efter.

Jag behöver inget mer fack att stoppas in i förutom det som betyder att jag älskar musik!

Punkt slut!

Det blir så mycket roligare då!

Lyssna på precis det du vill och dansa som om ingen såg dig så kör vi för nu är det helg!