Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Camilla Gervide: Jag tror att ni alla vet vad jag pratar om

Camilla Gervide.
1 av 1

Camilla Gervide.

Nöje | 09/04/2011 14:54

KRÖNIKA. Camilla Gervide om kärleken till musik.

Musik är precis som lukt eller smak. Musik kan framkalla en känsla eller ett minne på en hundradels sekund och ibland kan känslan smälla till som ett slag in magen utan att vi ens förstått vad som egentligen hänt.

Jag tror vi alla har den där speciella sången som härstammar från en väldigt specifik tidpunkt i våra liv. Om det rör sig om en viss händelse eller en längre period kan nog variera men jag tror nog vi alla har det. Jag kan ibland komma på mig själv med att le, från öra till öra, av att höra en viss sång.

Initialt har jag ingen aning om varför en varm känsla sprider sig i kroppen men nästan alltid kommer minnena ifatt mig och jag kan härleda känslan till någonting underbart som hänt mig. Det kan vara allt ifrån Wind of Change med Scorpion till Unwritten med Natasha Bedingfield.

Aaaah, Wind of Change. Skoldiskot på mellanstadiet.

Ångest och upprymdhet på en och samma gång. En liten danslokal under folketshus i Emmaboda där luften var tjock av ångorna från tjejernas hårspray och killarnas Axe deo som de kvällen till ära lånat av storebrorsan.

Förväntningarna fick luften att darra ju närmre slutet man kom.

Då var det ju dags. Det var dags för ”tryckarna”.

Skulle just han bjuda upp?

Skulle man överhuvudtaget bli uppbjuden av någon?

Var det någon som skulle hångla?

Jag tror ni alla vet vad jag pratar om.

Wind of Change väcker den förväntansfulla 13-åringen i mig. Hon som aldrig blev uppbjuden men som aldrig någonsin slutade hoppas.

Som trots det ensamma trampande i hörnet ändå får fjärilar i magen av att höra Klaus Meine vissla Scorpions världsberömda intro.

Jag har valt att inte komma ihåg det negativa utan jag minns hur underbar jag tyckte låten var och hur spänd jag var på att se om någon kanske ändå ville dansa med just mig.

I dag väcks en liknande känsla i mig när jag hör Natasha Bedingfields genombrottshit, Unwritten, som under 5 års tid agerade signaturmelodi till MTV’s The Hills.

Jag ser mig själv, likt Lauren och Heidi i serien, åkandes nedför Sunset Boulevards med rutorna nedvevade och vinden i håret med hela världen för mina fötter.

Ung, svensk, visserligen blåögd men hungrig på framgång i staden vars gator är kantade av guld och där möjligheterna är oändliga.

Unwritten påminner mig om att hela världen ligger öppen för dig om man vill och vågar.

Att ingenting är omöjligt och att det är okej att tro på sig själv. Framtiden är en oskriven bok och det är just du som har pennan i din hand.

Att jag sen ska få träffa just Natasha Bedingfield på måndag för en intervju gör att fjärilarna från mellanstadiediskot helt plötsligt hälsar på igen i min nu 30-åriga mage som borde vara lugn som en filbunke vid det här laget.

Den har ju trots allt varit till Los Angeles och tillbaka och sen runt hela jorden men jag finner mig själv än en gång med det där fåniga flinet i ansiktet, från öra till öra.