Måndag 19 Apr
Stockholm

Camilla Gervide: Vi är alla mer eller mindre störda

Camilla Gervide.
Camilla Gervide. Foto:

KRÖNIKA. Camilla Gervide har hittat en röd tråd bland musiker.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

Jag tror vi alla är mer eller mindre störda.

Petter går i ett av veckans exemplar av Aftonbladet ut med att han efter många år diagnostiserats med ADHD.

Petter är ett bokstavsbarn. En sån där jäkla unge som lärarna förmodligen skakade på huvudet åt och mer uppfattade som ouppfostrad än någonting annat. En unge som störde ordningen i deras lilla envåldshärskarrike som var klassrummet.

Han beskriver själv hur han ofta kände sig ”dum och akademiskt underlägsen”. Det hyperaktiva och impulsiva beteendet som kännetecknar ADHD har säkerligen resulterat i reprimander och skäll för många barn. Det är på senare tid som lärare och vuxna över lag fått lära sig vad ADHD faktiskt är och att det går att få under kontroll.

Jag vet många musiker som också dem, precis som Petter, är så kallade bokstavsbarn. Deras beteende under uppväxten resulterade i ett utanförskap som fick dem att vända sig åt ett annat håll och många av dem vände sig mot just musiken. Det var ett kreativt utlopp för att den impulsivitet och energi som bubblade runt i deras kroppar som en flaska sodastreamad champagne.

Under veckan som gått har jag träffat och intervjuat popstjärnan Natasha Bedingfield och vi pratade just om mobbing eftersom det är ett stort problem, inte bara i Sverige, utan över hela världen.

Natasha började, precis som jag, sin musikaliska bana vid en tidig ålder och jag ställde frågan om hon blivit mobbad eller trakasserad på grund av att hon var annorlunda.

Och mycket riktigt. Under några förtroliga minuter då det kändes som ett samtal med en kär gammal vän berättade hon att hon uppfattades som väldigt annorlunda av sina klasskompisar och att hon ofta satt för sig själv.

Hon valde att sjunga och spela när hon var ensam istället för att vara ledsen över det. Hon tog sina citroner och gjorde en hel massa lemonad i stället.

Jag själv blev ju både slagen, hotad och hatade eftersom jag älskade att sjunga och på så vis tog lite för mycket plats.

Jag får känslan av en röd tråd när jag hör alla dessa berättelser som verkar så lika på så många vis. Vi verkar alla ha vänt oss till musiken när vi känt att vi kanske inte riktigt passar in i det kakformsliknande hål som samhället bestämt sig för att vi ska in igenom.

Det är som att försöka pressa en kubformad kloss genom ett runt hål.

Så jag tror att det är det som gör oss till musiker. Det som gör oss unika.

Vi är alla mer eller mindre störda.

Och tacka fan för det!

Kommentera
Kopiera länk
Dela