Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Timbuktu: Jag har inte nerver för brott

- 05/05/2011, 12:00 -
1 av 12

BERTIL ERICSON/SCANPIX SWEDEN

2 av 12

BERTIL ERICSON/SCANPIX SWEDEN

3 av 12

Janerik Henriksson/SCANPIX

4 av 12

Janerik Henriksson / SCANPIX

5 av 12

Adam Ihse / SCANPIX

6 av 12

Fredrik Sandberg / SCANPIX

7 av 12

Fredrik Sandberg / SCANPIX

8 av 12

Fredrik Sandberg/SCANPIX

9 av 12

Dan Hansson / SvD / SCANPIX /

10 av 12

Dan Hansson / SvD / SCANPIX

11 av 12

Stefan Jerrevång/SCANPIX

12 av 12

Fredrik Sandberg/SCANPIX

Nyheter24:s Quetzala Blanco träffar albumaktuella Timbuktu och pratar om dygnen på Kronobergshäktet, främlingsfientlighet, att inte ha nerver för brott, det svåra med att skriva kärlekslåtar och att våga förändras.

Trycket på Jason Timbuktu Diakité har varit hårt den senaste tiden. I juni släpper han sitt åttonde studioalbum, Sagolandet. Kvällstidningarna jagar Timbuktu med blåslampa – de vill prata om allt från att han testat att röka heroin via hans medverkan i underhållningsprogrammet Så mycket bättre till miljonhärvan med Tambourine Studios som skakat Sveriges musikelit och bland anant involverar The Hives och Cardigans. Den ekonomiska situationen tvingade Timbuktu att bryta sig loss och gå vidare.

Just förändring tycks vara ledordet och fixstjärnan på albumet Sagolandet där Timbuktu samplar Schubert, önskar all möjlig olycka till sina ovänner och genomgående gör det han är bäst på – levererar brutalt träffsäkra texter om essenen av kärlek, politik, svek och vänskap.

Vad var det du ville förändra?

– Jag har väldigt svårt för förändring. Jag tycker det är tryggt, bra och skönt när det är som det är. Jag började bli lite för bekväm i det och det fanns inte så mycket utmaning kvar. Jag behövde lite elchocksterapi, bildligt talat, säger Jason när jag träffar honom på Berns i Stockholm.

Han förklarar att förändringen skedde på ett personligt plan – i och med att hans liv tog en ny vändning under 2010 när han skrev albumet. Men processen hade pågått i många år innan dess.

Var det någonting särskilt som fick dig att känna att du var redo för förändring? Man kan ju ha verktygen men inte vara beredd att använda dem för man kanske inte är tillräckligt stark?

– Ja, jag visste att jag hade verktygen. I två år visste jag att jag måste förändra det här. Det var mycket som inte funkade eller kändes helt hundra. Men jag valde att ha skygglapparna på mig och bara gå vidare. Inte röra om för mycket. Det kändes som jag blev av med mycket förra året som det gjorde ont att förlora men ändå var befriande att bli av med.

Som?

– En symbolisk grej var att jag hamnade i en situation där min ekonomiske rådgivare hade misskött min ekonomi. Det mesta av allt jag hade sparat ihop var borta. Det var en trygghet som försvann. Det var smärtsamt, jobbigt och förjävligt. Samtidigt kändes det befriande. Jag är ju fortfarande här, jag har mina armar, säger Jason.

"Jag har inte nerver för brott"

I låten Allsång på Gränsen sjunger du "fuck Kronoberg här ska jag aldrig hamna mer". Tänkte du att du aldrig skulle åka dit igen eller att du aldrig skulle göra om det här igen?

– Nej, jag har aldrig haft några nerver för brott. Även förr när vi höll på och några av polarna skulle snatta. Jag har inga nerver för det. Jag har polare som i vuxen ålder gillar att snatta och jag har inte ens nerver att vara med dem i affären. Jag säger att det inte är någon bra idé. Det bara lyser guilt om mig och jag är väldigt dålig på att ljuga.

Vad var det som hände då?

– Det var en riktigt dum grej som gjorde att vi hamnade i häktet i två dygn. Jag ångrade mig digert och nej jag hade inte klarat mig länge i den undre världen. Alltså neeej, I'm a lover not a fighter!

Men det var ett inbrott?

– Ja, precis. Mycket, mycket dumt, en vacker dag ska jag berätta den historien. Men inte nu. Jag tänkte att jag ska aldrig göra om det, så det var en bra läxa. Det var inte det jag ville syssla med i mitt liv. Det var en sån ångest också, det var så klart, typiskt mig, jag satt och skrev brev till åklagaren, berättar han.

På Kronobergshäktet i Stockholm frågade Jason om de hade några böcker. Han fick en bok skriven på 70–talet med titeln Jimmy 19 år. Han beskriver det som en "deppig bok om nån snubbe det gått snett för". Sensmoralen? Att brott är dåligt och att man inte ska slå sig in på den banan.

– Längst ner stod det antecknat i blyerts: "Säg till det jävla svinet, se sidan 32... "att han kommer att" se sidan 69.... "dö nästa gång jag träffar honom". Folk hade skrivit meddelanden till varandra i de här böckerna som skickas runt mellan cellerna. Jag satt där och hade sån fruktansvärd ångest. Men det är väldigt länge sedan, och jag har inte hamnat där igen.

"Ibland måste man sticka nålar i en voodoodocka"

Den här ekonomiska situationen som uppstod förra året, är det den du sjunger om i låten I resten av ditt liv? Det är ju en ganska brutal text...

– Bland annat. På ett symboliskt plan handlar den om att att bli sviken av folk jag litar på. Jag tror du förstår vad jag menar. Den handlar om människor som har sviktit mig digert. Ibland behöver man spy galla. Men den är ju inte hotfull eller mörk musikaliskt.

Nej, men det är ju det som nästan är lite provocerande, som en olyckligt kär brud som står och kokar en liten kanin...

– Hahahaha! Men det är någon form av glimt i ögat. Från början hette den Hoppas du dör men man ska inte önska andra det. Jag hoppas i stället att du ska leva med det i resten av ditt liv och att du förgås av ångest, säger Timbuktu.

På den kommande singeln Resten av ditt liv, som Timbuktu gör tillsammans med sin vapendragare Oskar Linnros, önskar Timbuktu all möjlig olycka till de som svikit honom. Uppgörelsen är stenhård – Timbuktu hoppas att hårddiskar för evigt alltid ska krascha. Blixtar ska pricka. Han hoppas att olika olyckor händer. Att marken du går på går sönder vad som än händer. Att köttätande myror ska äta upp dina ögon och att du aldrig ska komma ihåg en endaste pin-kod.

Var det några rader som blev för hårda och som du strök?

– Nej, inte när jag väl börjat skriva. Det var bara ordet dö. Så refrängen slutar med: "Jag vet att du hör, jag hoppas du...du får leva med det resten av ditt liv". Sen får man själv fylla i vad man vill. Det är ganska uppenbart.

Känslolägena glad och ledsen är något som Jason kan utan och innan. Men när det kommer till ilska är det svårare.

– Ibland behöver man bara säga grejer så kan det räcka. Och i bland behöver man sitta hemma och göra sin voodoodocka och sticka nålar i den. Man måste ju få ut känslorna också. En av de grejerna jag är sämst på är just att vara arg. Jag hindrar mig i det. Jag är bra på att vara glad eller ledsen, men arg är något jag inte tillåter mig att vara.

"Älska dom till döds"

Men när det gäller politik kan du väl vara arg?

– Det kan göra mig väldigt, väldigt arg. Det finns mycket i livet som gör mig arg, men det mesta av de grejerna som jag har tagit upp politiskt handlar om rasism.

Ja, i en låt avverkar du både Carl I. Hagen hos Skvalan och Jimmie Åkesson...

– Ja, det gjorde mig arg!

Kan det inte ibland vara att sparka in öppna dörrar att ge sig på just de här Sverigedemokraterna, de här extremisterna. Det har väl varit bäddat för den här sortens politik i och med att det varit högerstyre så länge – inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa?

– Eller ett misskött vänsterstyre...

Absolut, men känner du inte att det riktigt modiga skulle vara att bråka med de nya moderaterna på ett hårdare sätt?

– Jag nämner ju Carl Bildt i samma låt, men jo kanske. Det jag är diametralat motsatt till är ju folk som kommer från den nazistiska bakgrunden. Det jag provoceras mest av är de som känner att de har rätt att uttala sig rasistiskt, men så fort de blir kallade för rasister så slår de bakut. De kan inte ens stå för det. Låt oss kalla ett spader ett spader! Säger du rasistiska saker måste jag få lov att kalla dig rasist och då måste du bära det med stolthet, säger Timbuktu.

Timbuktu berättar att det fortfarande är en öm punkt hos honom. Ända sedan barnsben, sedan tiden i skolan har han fått försvara att han ser annorlunda ut.

– Det kan göra mig väldigt ledsen och arg. Den delen har jag aldrig haft svårt att uttrycka. Jag måste snarare hålla igen för det är inte produktivt. Att gå ut och slå ner en rasist kommer inte göra den personen mindre rasistisk. Tvärtom. I såna fall får man älska dem till döds.

Men du är en av de få artister i Sverige i dag som vågar vara politisk. Många säger bara "nej jag vill bara syssla med underhållning, det finns andra som kan politik bättre". Är det en feghet?

– Jag tror vi blir fler. Men jag kan förstå det också. En kvinnlig artist som jag känner väl har sagt till mig att "Jason du skriver inga riktiga låtar om kärlek". På ett sätt så är det det mest mänskliga och viktiga du kan göra. Det är det som känns ondast inombords eller får oss att bli lyckligast. Men nu är det ett medvetet val att skriva mer om mitt känsloliv än om vad jag tycker om politik.

Men det blir ändå ingen River deep, mountain high?

– En sån låt har jag väldigt svårt för att skriva och därför måste jag göra det någon gång. Det har jag inte gjort sen jag var 23 år. Då var jag så fruktansvärt förälskad i en tjej. Alla låtarna jag gjorde handlade om henne. Hur lycklig, hur kär jag var och hur fantastisk hon var. Hur jag nu fick det att gå ihop.

Hur känns det när du lyssnar på det idag?

– Haha, under många år så kunde jag inte lyssna på den. Men nu är det okej, jag kan skratta åt var jag varit i livet. Det händer även med låtar på min första svenska platta, herregud. Oftast är det texterna – att de är för platta eller banala. Inte fullständiga eller tillräckligt bra.

Hur tror du att kommer kännas om tio år när du lyssnar på den här skivan?

– Det tar nog bara tre eller fyra månader. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde allt rätt, men man använder alla misstag eller sånt man ångrar som bränsle till nästa färd.

"Tiden är hänsynslös"

Du har sagt att du lever i en egen värld. Hur menar du då?

Jag har levt i en skyddad trygg värld där jag kände alla väldigt väl och litade på alla. Förra året fick jag ta mig ut och stå på egna ben. Det fanns inte så mycket utmaningar kvar.

Har du vant dig vid det här nya sättet?

– Det tar tid för mig att lita på folk. Det här att alla känner igen en gör att jag har svårt att lita på folk. Man vet inte om nån är trevlig mot en för att de sett en på teve eller om de har goda intentioner. Sen är jag ganska naiv och blåögd och jag måste vara mer försiktig. Så det var bra för mig att ta mig ut ur den här trygga världen och doppa foten i havet.

Är det inte dags att gå ut i vattnet helt...Även fast du kanske inte bottnar?

– Tiden är hänsynslös, det finns inget sätt att kämpa emot. Så ja, jag måste gå ut. Hade det varit upp till mig så hade jag bott kvar och jobbat i samma studio som jag gjorde för tio år sedan. Gjort hiphop och spelat dataspel med mina kompisar tills jag var 89 år. Men till slut måste du bli vuxen helt enkelt. Jag ville inte in i det sista. Men det händer ändå för att jag blir äldre. Jag tänker annorlunda. Jag har sett mer saker och känt mer känslor nu. Så jag måste nog ut och vandra vidare på den här vägen.

VIDEO: Timbuktu - Dansa