Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Camilla Gervide: "The soundtrack of my life"

Camilla Gervide.
1 av 1

Camilla Gervide.

Nöje | 25/06/2011 10:25

KRÖNIKA. Nyheter24:s musikkrönikör Camilla Gervide skriver krönikor varje lördag.

Ni som följer mina krönikor vet att jag gång på gång kommer tillbaka till faktumet att utan musik så ter sig livet lite mindre färgstarkt, lite gråare och utan riktig definition.
Varje del och varje stor händelse i mitt liv förknippar jag med noter, toner och text.

När mina ord tar slut finns det alltid en sång vars text kan ta över och säga det som av någon anledning verkar stört omöjligt att forma till något annat än rent mummel.

När sorgen rev och slet i mitt bröst och tårarna rann nedför mina kinder där jag satt med telefonen i handen med ett dödsbud ringades i öronen så vände jag mig till musiken.

Jag orkade inte tänka. Jag orkade inte känna utan jag lät mig omslutas av musikens tacksamma bomull och till tonerna av ”våra” låtar så släckte jag ljuset, kröp ner i sängen och låg kvar där till gråten och skakningarna som riste min kropp hade upphört. Tillsammans med musiken som påminde om min vän tog jag mig igenom den värsta chocken.

Trots att jag sen under lång tid inte kunde förmå mig till att lyssna på den eftersom det kändes som att om och om igen få dödsbeskedet för första gången så har jag nu kommit till den punkten att när jag trycker på play så gör jag det med värme i bröstet.

För när jag lyssnar på ”vår” musik så är det som att han är alldeles nära och hos mig igen.

Och på samma vis är det med kärlek. Fast tvärt om givetvis. Jag har svårt att själv skriva musik när jag mår bra och har fjärilar i hela magen som innerligt hoppas på fjärilskompisar i någon annans mage. Texterna tenderar till att få någon typ av sirapsdränkt dansbandstext och jag känner mig så otroligt fånig. Ungefär lika fånig som jag känner mig när jag, inför mina kollegor på nya jobbet, spricker upp i ett leende som sträcker sig från öra till öra av att få ett oväntat sms med ett meddelande som säger allt man önskat men inte vågat hoppas på.

Ett sms. Små tecken på en skärm som egentligen borde vara det mest opersonliga sättet att kommunicera på.

Det kan få mig att sväva bort till min dator och välja just den låten som säger precis hur jag känner utan att för den sakens skulle bli så där kräkfärdigt sirapsdränkt.
Som bara säger som det är.

Den som säger det jag känner.

Mitt liv har både bakgrundsmusik, ledmotiv och förhoppningsvis en medley på slutet.

Och som det verkar arta sig just nu så kommer den här medleyn ha en stark dragning åt DUR.