Bakom kulisserna - med Dead by April

Svandammen glittrade utanför Flustret. Parkerad invid nöjeskrogen i Uppsala stod en grön buss som en ung man, tillsynes sömndrucket, stapplade sig ur. Likt en thrillermördare smög jag mig på honom med ett “Hej! Det är jag som ska göra reportaget med er idag.”

Den piruett han gjorde då han vände sig om var varken gracil eller dansant menad. Nedom kepsen fanns en blick av förvirring - om än obekymrad. Lite som en ren som saltsuget virrar sig ut på vägen men snarare fascineras än fasas av biltrafiken. Han öppnade munnen;

- Vet du var vi är någonstans?

Jag hade just introducerats för Alex, trummis i popmetal-orkestern Dead By April.

Dead By April består av sångarna Zandro (som enligt kritiker både ser ut och låter som Darins storebror) och Jimmie, plus gitarristen Pontus, basisten Marcus och trummisen Alex.

Det är inte ett kritikerrosat band. Betygen tenderar att ligga på ettor, med sällsynt visit av någon trea. Publikens kärlek är desto större, men inte heller den ogrusad. Dead By April befinner sig i en mellanzon där metalfansen tycker att det är för fånig pop, och popfansen tycker att det är för konstig metal. Marcus kan förstå; han brukade vara sådan.

- Hade någon då sagt att jag om fem år skulle spela den sortens musik, då hade jag slagit ner den personen och tagit livet av mig.

- Om jag vore bög skulle jag vara med Peter Jöback, fastslog Marcus sedan - efter att ha bekänt att han nu lyssnar på det mesta mellan norsk dödsmetal och Peter Jöback.

- Vill ni gå in på höger eller vänster sida?

En kort fråga, och bara minuter därpå stod dom på scenen. Redo. Den adrenalinstinna rastlösheten avfyrade musiken likt ett revolverskott då grabbarna efter seg väntan äntligen fick riffa, kyssa mikrofoner och möta Uppsalapublikens jubel.

Basisten Marcus sa tidigare under fredagen att publikresponsen gör mycket för hur grym en spelning blir. Band och publik ska vara i symbios, och nu - under den gigantiska discokulan i lokaltaket - tycktes band och publik ense om att så var fallet. Piercade pojkar, piffiga plattångsflickor med mascaraögon och ärkefans framför scengallret höll publikoceanen i gungning till Dead By Aprils kritikerkastrerade clash av metalliskt mörker och romantisk pojkbandstunga.

Band och crew var överens: grymt gig, dunderpublik. Kanonkväll - bortsett från att vissa kvinnolabbar inte undvek privata områden i den nedre mansregionen.

- Jag ville bara sparka till, fräste Zandro från den stol han satt på då konsertfokusen och antastningsirritationen rann av i efterminuterna under logens stjärnhimmel. Bortsett från skamgreppsdramat gjorde ryktet även gällande att en tjej hade hotat en annan tjej med kniv framför scenen. Inte en lugn stund i studentstaden då det gäller att komma nära sitt favoritband.

Gig-ruset lade sig och ölen plockades fram ur kylen. Jag drack läskeblask och förbryllade Marcus. Hur kunde jag vara så jävla på gång trots att jag var nykter? Jag förstod inte vad han pratade om. Jag bara sittdansade lagom lökigt. Det var inte direkt så att jag hade gjort en Big Brother-Katerina på matbordet, med trosorna framme och kakaokalufsen sådär lössläppt kringkastad runt ansiktet - vilket inte vore helt främmande mig. Men icke.

Zandro tyckte att det var coolt att jag inte drack och sa att han inte hade ett speciellt stort alkoholbehov, inte ens för fest.

Marcus socialiserade vidare med flaskan.
- Jag har försökt att festa nykter, men jag fixar inte det.

Han lättade på sitt bryderihjärta för mig och sa att han var orolig över hur Uppsalanatten skulle sluta då han nu var full singel för första gången på ett år.

- Jag borde inte, sa han.

Jag frågade varför. Vilka tankar tyngde den unge mannen som kunde plocka groupie-karameller så simpelt att det nästan var en smula avtändande? Marcus förde läpparna mot flaskhalsen och tog en sipp ölbubbligt nervgift. Tänkte efter för ett par sekunder. Mötte åter min blick.

- Jag vet inte... Jag har nog ingen bra orsak till varför inte.